Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Beovulf - 1 - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BEOVULF,
Gammal och stridsdjerf, huldrikt Scyldingarne,
Åt honom fyra barn efter hvarandra
Föddes till verlden: härskarornas höfding
Heorogar och Hroögar och Halga den gode;
Hört har jag att hans dotter som maka delade
Strids-scilfingen Onelas bädd.
Sedan blef stridslycka gifven Hroögar,
Ära i striden, så att hans kära fränder
Gerna lydde honom, tills ungdomen uppväxt,
En stor ynglingaskara. I hans sinne rann upp
Viljan att bjuda männen bygga
En satsbyggnad, ett större mjödhus
Än menniskors barn någonsin sport
Samt derinne åt unga och gamla
Utdela allt, som Gud honom gifvit
Utom folklandet och männens lif.
Jag har sport, att han vida bjöd mången stam
På denna jord att sira verket,
Krigarnes bostad. Han lyckades snabbt
Inom utsatt tid få fullständigt färdig
Den största af salar. Han som vida hade
Bud och välde, gaf den namnet Hjort.
Han svek ej sitt löfte, utdelade ringar,
Smycken vid gästabudet. Salen reste sig,
Hög och vid mellan hornen*), bidade den leda
Lågans vågor. Ej dröjde det länge,
Innan svärdshatet mellan måg och svärfader
Väcktes till lif af dödlig fiendskap.**)
En tid fördrog då den starke gasten,
Som bidade i mörker, blott med möda
Att hvarje dygn höra högljudt
Jubel i salen: der var harpans klang,
Skaldens ljufva sång. Den som kunde tälja
Menniskornas ursprung i forna tider,
Kvad att den allsmäktige skapade jorden,
Den skimrande marken, som vattnet famnar;
Satte segerstolt solens och månens
Ljus att lysa dem som bo på jorden
Samt smyckade markens sköte
Med löf och grenar och skapade lif
I alla de slägter, som lefvande vandra.
Så lefde då Hroögars kämpar
*) Gaflarna voro prydda med hjorthorn.
**) Se längre fram VY. £020 fr.
vv. 58—140. 9
I jubel och öfverflöd, tills en började,
En fiende i helvetet, öfva illdåd.
Den vilde gästen hette Grendel,
En beryktad gränsbo, som hade sitt fäste
I kärr och träsk; den osalige mannen
Bebodde en tid trollslägtets hem,
Sedan skaparen hade fördömt honom.
På Cains ätt hämnades den evige
Herren det mordet, att han dräpte Abel:
Ej hade han glädje af denna strid, ty skaparen
Fördret honom för detta brott fjerran från
menniskoslägtet.
Af honom hafva kommit alla onda slägten,
Jättar och alfver och hafsvidunder
Samt giganterna, som kämpade med Gud
En lång tid; han gaf dem lön derför.
2.
Då det blef natt, gick Grendel att söka
Det höga huset, se till huru ring-danerna
Hade inredt det efter dryckeslaget.
Han fann då derinne en skara af ädlingar
Sofvande efter gästabudet; sorg och elände
Kände ej männen. Olycksvarelsen
Var snart redo, vild och lysten.
Hätsk och rasande, och tog från bädden
Trettio män; begaf sig sedan derifrån
Att stolt Öfver bytet återvända hem,
Söka sin bostad med denna likhög.
Sedan blef arla, vid dagens gryning,
Grendels stridskraft uppenbar för männen.
Då blef klagan, stort morgonlarm
Höjdt öfver rofvet. Den frejdade fursten,
Bepröfvad och ädel, satt nu oblid,
Led stort bekymmer, sorg öfver kämparne.
När de fått skåda den lede och fridlöse
Gastens spår; olyckan var för svår,
Led och långvarig. Ej dröjde det längre,
Utan efter en natt begick han åter
Flere mord och bäfvade icke
För strid och brott: han var för fast deri.
Då var lättfunnen den som annanstädes
^ökte en mera aflägsen hviloplats,
Bädd i rummen, då honom yppadt blifvit,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
