Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Beovulf - 2 - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10
Sagdt sanningsenligt med tydligt tecken
Salskämpens hat; den som undkommit fienden,
Höll sig sedan på säkrare alstånd.
Sålunda rådde och stred orättfärdigt
En emot alla, till dess tomt stod
Det yppersta af hus. I tolf vintrars tid
Fick Scyldingarnes vän tåla nesa,
Allt slags ondt och svåra sorger
— Det var en lång tid. — Sålunda vardt det
För menniskors barn uppenbart kändt
Sorgligt i sånger, att Grendel en tid
Stred emot Hroögar, bar hätsk fiendskap,
Brott och fejd många halfår,
Oaflåtlig kamp; ville ej i frid
Från någon man af danernas styrka
Fjerma döden, taga gods i stället.
Ej kunde dervidlag ens någon af stormännen
Hoppas lysande bot från mördarens händer;
Utan olycksbringaren förföljde ständigt
Gamla och unga; det hemska dödstrollet
Fångade och förgjorde; höll,sig natt efter natt
1 töckniga träsk; menniskor ej veta
Hvart trollkarlarne vandra omkring.
Så öfvade ofta menniskoslägtets fiende,
Den hemske enstöringen en mängd illdåd,
Ett hårdt förtryck, bebodde Hjort,
Den guldskimrande salen, om svarta nätter.
Ej fick han för skaparen nalkas skatten,
Konungastolen, och trådde ej derefter.
Detta var stort trångmål för Scyldingarnes vän
Och stort själskval. Ofta suto många
Mäktige till råds, öfverlade om bot,
Hvad som väl vore bäst för de djerfve
Att vidtaga emot de hemska öfverfallen.
Stundom lofvade de på heliga orter
Dyrkan åt gudarne, bådo med ord,
Att gastdödaren skulle lemna hjelp
För folkets lidanden. Sådan var deras sed,
Hedningarnes hopp: på helvetet tänkte de
I sinneshugen, de kände ej skaparen,
Gerningarnas domare, ej herren Gud.
Ja, de kunde ej prisa himlarnas vän,
Härlighetens konung. Ve den som skall
Genom olycksdiger fiendskap drifva sin själ
I eldens famn, ej hoppas hugsvalelse.
BEOVULF, vv. 141—226.
Ej någon återvändo! Väl den som får
Efter dödsdagen söka herren
Och bedja om frid i faderns famn.
3.
Så rufvade oaflåtligt Healfdenes son
Öfver denna sorg; ej kunde den vise
Afvända det onda: den olycka var för svår,
Led och långvarig, som drabbade folket,
Den hätska förföljelsen, det största af nattdåd. —
Dessa Grendels dåd sporde hemifrån
Hygelacs hirdman, god bland göter.
Han var bland menniskor den kraftfullaste
I de dagarne af detta lifvet,
Ädel och stor. Han lät utrusta åt sig
En god vågvandrare, sade sig vilja
Öfver svanens väg söka stridskonungen,
Den frejdade fursten, då denne behöfde män.
Föga afrådde honom vise män
Från denna färd, fastän han var dem kär;
De uppmuntrade den djerfve, sågo gynnande
tecken.
Den gode hade ur göternas folk
Utvalt kämpar, de djerfvaste som
Han kunde finna. Sjelf femtonde
Sökte han hafsträdet; en sjökunnig man
Förde kämparna till landets gräns.
Tiden förrann, farkosten låg på vågorna
Vid bergets fot. Rustade stego
Kämparne om bord; strömmarne upprörde
Hafvet vid stranden. Männen buro
1 skeppets sköte glänsande smycken,
Ståtliga rustningar, sköto sedan ut
På önskad färd det timrade skeppet.
Öfver hafsvågor gick då, drifvet af vinden,
Skeppet med skummig bog, snarlikt en fågel,
Tills vid samma tid på nästa dygn
Det bugtade skeppet hade gått så långt,
Att de sjöfarande sågo land,
Blänkande hafsklippor, branta berg
Och breda uddar. Då var hafvet lagdt tillrygga
1 ilande fart. Derifrån stego
Vind-göterna snabbt upp på fältet,
Bundo hafsträdet. Pansarskjortorna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
