Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Beovulf - 9 - 10 - 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 BEOVULF,
Likade väl kvinnan; guldsmyckad gick
Den högättade drottningen och satte sig hos
sin gemål.
Derefter, liksom förut, talades käcka ord
Inne i salen; det segerrika folket
Var gladt och bullersamt, till dess med ens
Healfdenes son ville söka
Sin aftonro. Han visste att strid
Väntade olycksbringaren i den höga salen.
När de ej kunde se solens ljus
Och den mörka nattens skugglika skepnader
Kommo skridande dystra under molnen
Hän öfver alla, reste sig hela skaran.
Då helsade den ene mannen den andre,
Hroögar Beovulf, och önskade honom lycka,
Gaf i hans våld salen och sade:
»Aldrig har jag förut, sedan jag kunnat
»Höja arm och sköld, öfverlåtit åt någon
»Danernas konungahus förrän nu åt dig.
»Tag nu i din vård det yppersta af hus,
»Mins din hjelteära, visa din mannakraft,
»Håll vakt mot fienden! Intet skall du sakna,
»Om du med lifvet genomgår detta hjeltedåd.»
10.
Sedan gick Hroögar, Scyldingarnes furste,
Med sitt kämpafölje ut ur salen.
Stridsfursten ville söka hvilan
Hos drottning Vealhtheov. Konungarnes här-
lighet*)
Hade mot Grendel, som männen sport,
Utställt en salsvakt, höll särskild vård
Om danernas furste, vakt emot jätten.
Ja, fast förtröstade göternas höfding
På sitt mod och sin kraft, på skaparens huldhet.
Han tog då af sig sin jernbrynja,
Sin hjelm af hufvudet, räckte sitt sirade svärd,
Det yppersta stål, åt en tjenare
Och bad honom förvara stridsrustningen.
Sedan talade den gode göten Beovulf
Några stolta ord, innan han steg i bädden:
»Ej räknar jag mig ringare i hjeltekraft
*) Gud.
VV. 640—716.
»Och krigsbedrifter äu den der Grendel.
»Derför vill jag icke med svärd döda honom,
»Taga hans lif, äfven om jag kan det.
»Han känner ej sådana fördelar som att ge
slag tillbaka,
»Sönderhugga skölden, så stark han än är
»I nidingsdåd; utan vi skola i natt
»Begge sakna svärd, om han vågar söka
»Strid utan vapen; och sedan tilldöme
»Den vise Gud, den helige herren,
»Äran åt den sidan, som honom godt synes!»
Sedan lade sig den tappre, hufvudkudden mottog
Jarlens anlete, och kring honom lutade sig
Mången rask sjöman till hvila i salen.
Ingen af dem trodde, att han någonsin skulle
Komma derifrån åter till sitt hem,
Sitt folk och kungaborgen, der han blifvit
uppfödd;
Ty de hade sport, att en blodig död
Förut hade bortryckt alltför många danamän
1 denna vinsal. Men herren gaf
Vind-götamännen stridslyckans väfnad,
Tröst och stöd, så att de alla
Genom ens kraft, lians egen styrka
Öfvervunno sin fiende: sannt visade sig,
Att den mäktige Gud i långa tider rådt
Öfver menniskors slägte. — I den mörka natten
kom
Skuggvandraren skridande. Skyttarne sofvo,
Som skulle vakta det hornprydda huset,
Alla utom en. Då blef kändt för menniskor,
Att den oförsonlige fienden ej fick sända dem
Till skuggornas rike, då skaparen ej ville det;
Utan den vredgade bidade vaken
På stridsmötet fienden till harm.
11.
Då kom Grendel gångande från träskets’
Töckniga stränder, bar på Guds vrede.
Illdådaren trodde sig skola ombringa
Mången af männen i den höga salen;
Gick under molnen åt det håll, der han visste
Sig säkert skola finna vinhuset och männens
Guldskimrande sal. Ej var detta första gången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
