Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Beovulf - 11 - 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BEOVULF, VV. 717—794. 17
Som han uppsökte Hroögars hem.
Men aldrig i sina lifsdagar, hvarken förr eller
senare,
Fann han härdare hjelte bland männen i salen.
Glädjeberöfvad kom då mannen
Vandrande till huset. Dörren, som var fastgjord
Med eldsmidda band, sprang genast upp,
Då han stötte till den med händerna. Illa-
sinnad och vred,
Bröt han upp husets ingång. Och snart derefter
Trädde fienden in på det brokiga golfvet,
Gick vildsint fram. Ur hans ögon stod
En vidrig glans, snarlik en eldslåga.
I huset såg han många kämpar,
En skara af fränder sofva tillsammans,
Manliga hjeltar; då log hans sinne.
Den hemske olycksbringaren tänkte att han skulle,
Innan dagen komme, skilja hvars och ens
Lif från kroppen, nu då han fått hopp
Om en riklig måltid. Men ej längre ville ödet
Att han skulle få flere menniskor
Efter denna natt. Sorgsen såg då
Hygelacs frände huru illdådaren
Ärnade anbringa sina våldsamma tag.
Olycksbringaren ville ej dröja,
Utan tog raskt första gången
En sofvande man, slet sönder honom tvärt,
Bet i benhöljena*), drack blodet i strömmar,
Svalde bit efter bit; snart hade han
Helt och hållet förtärt den döde mannen,
Hans fotter och händer. Han gick närmare fram
Och fattade sedan med handen den modige
Kämpen i bädden; men denne sträckte
Handen mot honom, tog strax tag
I den hätske fienden och stödde sig mot armen.
Snart kunde illdådens herde märka,
Att han ej träffat uti midgård,
På jordens sköte, hos någon annan
Starkare handtag. Han vardt då rädd
I hugen, men kunde ej komma derifråu.
Han tänkte på döden, ville fly till sitt gömsle.
Söka djeflarnes sällskap: ej var hans göra här
Sådant som han förut haft i sina lifsdagar.
*) Musklerna.
Då mindes Hygelacs gode frände
Sitt aftontal och reste sig i hela sin längd,
Tog fast i honom. Fingrarna knakade;
Jätten sträfvade utåt, jarlen steg längre fram.
Den beryktade ville, om han så kunde,
Fly vidare och bort derifråu
Till träskets gömslen: han kände fiendens fasta
Grepp om sina fingrar. Det var en usel färd,
Som illdådaren styrt till Hjort.
Praktsalen dånade; för alla de djerfva
Danajarlar, som bodde i borgen,
Vardt ölet bittert*); vreda kämpade
De två om salen. Huset dånade,
Och stort under var att denna vinsal
Höll stånd mot kämparne, att den fagra
byggnaden
Ej föll till marken; utan så fast var den
Innan- och utantill konstrikt hopsmidd
Med band af jern. Från underlaget bröts,
Der fienderna kämpade, så har jag sport,
Mången mjödbänk, smyckad med guld.
Det trodde ej förr Scyldingarnes stormän,
Att det någonsin skulle stå i någon menviskas
makt
Att nedrifva det härliga, hornprydda huset,
Med svek förstöra det, om ej lågans famn
Skulle svälja det i rök. Ett alldeles oerhördt
Dån uppstod; hemsk fasa
Grep hvar och en af nord-danerna,
Som från muren hörde verop,
Hörde Guds vedersakare sjunga sin fasansfulla,
Segerlösa sång, den vid helvetet fjettrade
Klaga sin smärta. Honom höll för fast
Den som bland menniskor var den starkaste
I den tiden af detta lifvet.
12.
På intet vilkor ville jarlarnes värn
Lemna lefvande den mordiske gästen.
Han ansåg icke hans lefnadsdagar
Nyttiga för någon. Der svängde mången
*) Antingen egentligt: ’det öl de druckit kändes
beskt’, eller figurligt: ’de fingo en bitter bägare
1 att tömma’,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
