Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Beovulf - 12 - 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Beovulfs jarl sitt gamla svärd,
Ville värna den frejdade furstens,
Höfdingens lif, om så de kunde.
De visste det ej, de tappre krigarne,
Då de kämpade denna strid
Och ville hugga den oförsonlige fienden
I tvänne stycken, söka hans själ,
Att intet det bästa stål på jorden,
Ingen klinga ville bita på honom;
Ty han hade genom trolldom gjort sig hård emot alla
Segervapens eggar. Ömkligt skulle
Hans lefnads slut blifva den dagen
Af detta lifvet och den främmande gasten
Fara fjerran i fiendernas våld.
Då kunde märka han som förut
Med fröjd i hågen öfvat många illdåd
Mot menniskoslägtet — han var fiende till Gud —,
Att hans kropp icke ville följa honom,
Utan Hygelacs modige frände
Höll honom med sin hand: den enes lif
Var den andre okärt. Kroppssmärta led
Den hemske olycksbringaren: på hans axel skönjdes
Ett oläkligt sår; senorna sprungo,
Benhöljena knakade. Stridsära vardt
Gifven Beovulf; dödssjuk måste
Grendel fly derifrån till träskets stränder,
Söka sitt glädjelösa hem. Han visste fullväl,
Att hans lefnads slut nu hade kommit,
Hans dagars tal. Alla daners önskan
Blef nu uppfylld genom denna stridsstorm.
Den vise och tappre, som kommit från fjerran,
Hade då rensat Hroðgars sal,
Frälst den från fiendtligheter. Göternas höfding
Gladde sig åt nattarbetet och sin hjelteära.
Han hade hållit sitt ord till öst-danerna
Och äfven afhjelpt allt det lidande,
Den stora sorg, som de förut lidit
Och i sin nöd hade måst tåla,
En stor nesa. Som uppenbart tecken
Framlade kämpen Grendels arm,
Hand och axel — allt hvad som hörde
Till Grendels grepp — under det vida taket.
Sedan samlades om morgonen, såsom jag sport,
Mången kämpe kring tronsalen.
Höfdingarne kommo från fjerran och nära
Vida vägar att skåda undret,
Den ledes spår. Hans lefnads slut
Tycktes ej smärtsamt för någon man
Bland dem som skådade den ärelöses steg,
Huru, trött i sinnet, öfvervunnen i striden,
Flyende och lifdömd, han burit dödsspår
Bort derifrån till hafstrollens hem.
Der var vattenytan svallande af blod,
En hemsk hvirfvel, helt upprörd,
Af heta blodvågor. Af svärdsblod sjöd
Det dödliga djupet, sedan den glädjelöse
Nedlagt sitt lif, sin hedniska själ
I träskets fristad, der helvetet mottog honom.
Derifrån foro sedan de gamle hirdmännen
Och mången ung en glädjerik färd;
Från hafvet redo männen modige
På sina skymlar. Der blef taladt
Om Beovulfs ära: ofta sade mången,
Att i norr och söder vid de tvänne hafven,
På den vida jorden ingen annan
Sköldbärare under solens ban
Vore bättre och mera värd att herska.
Dock nedsatte de ingalunda sin vän och herre,
Den glade Hroðgar, utan det var en god konung.
Stundom läto de stridsberömde
Sina ljusa hästar löpa i kapp,
Der landsvägarna tycktes dem fagra
Och välkända; stundom var det
En konungens man, höljd utaf lof,
Som mindes sånger och en hel mängd
Af gamla sagor — det ena ordet knöts
Rätt till det andra —. Sedan började en man
I vers skildra Beovulfs företag
Och konstnärligt föra berättelsen framåt
Med vexiande ord. Han kvad också
Rätt mycket okändt, som han hört sägas
Om Sigemund och hans bragder,
Välsingens kamp, hans vida färder,
Hans fejd och brott, som menniskors barn
Ej noga kände, utom Fitela med honom,
Då morbrodern ville omtala något dylikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
