Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Beovulf - 13 - 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BEOYULF, vv. 881—960. 19
För sin systerson, såsom de alltid voro
Oskiljaktiga tränder i hvarje strid.
Med svärd hade de fällt en hel mängd
Af jätteslägtet. Ej liten ära
Upprann för Sigemund efter hans dödsdag,
Sedan den stridshårde dödat ormen,
Skattens vårdare: ensam vågade
Ädlingens son det djerfva dådet
Under den grå klippan: ej var Fitela med honom.
Dock lyckades det honom med svärdet genom-
borra
Den underbara ormen, så att det dråpliga svärdet
Stod fast i väggen: draken fick banesår.
Olycksbringaren*) hade genom mandom vunnit,
Att han fick nyttja efter eget behag
Ormens ringskatt: sonen till Väls
Lastade en farkost, bar i skeppets sköte
De glänsande smyckena; ormen smälte i hettan.
Bland vandrande hjeltar var denne, kämparnes
värn,
Mest frejdad vida bland menniskoslägtet
För sina bragder: derför växte hans ära. —
Sedan Heremods kraft och mandom
I striden sjunkit, vardt han inom kort
Svekfullt utlemnad till fienderna,
I deras våld. Honom hade sorgens svall
Alltför länge förlamat. Han blef för sina män,
För alla ädlingar en källa till lifssorg,
Och ofta beklagades i forna tider
Den tappres färd af mången vis man,
Som af honom hoppats lindring i olyckorna,
Om blott detta furstebarn finge växa och öfver-
taga
Sin faders värdighet, vård om folket,
Skatt och skyddsborg, hjeltarnes rike,
Scyldingarnes odal. Hygelacs slägting**)
Var då kärare för alla vänner,
För menniskoslägtet:öfverdenförrekombrottet.—
Stundom tillryggalade de i kapp på sina hästar
De ljusa vägarna. Då hade morgonljuset
Hastigt skjutit fram. Mången tapper
Tjenare gick till den höga salen
Att se stridsundret; äfven konungen sjelf,
*) Sigemund.
**) Beovulf,
Ringskatternas vårdare, trädde, ärorik
Och högt frejdad, med stort följe
Ur frustugan, och med honom gick
Hans gemål mjödstigen, ledsagad af tärnor.
14.
Hroögar talade — han gick till salen,
Ställde sig vid en pelare, såg det guldsmyckade,
Höga taket och Grendels hand —:
»Den allsmäktige vare genast tackad
»För denna åsyn! Mycket ondt och försåtligt
»Har jag lidit af Grendel: städse kan Gud
verka,
»Härlighetens herde, under efter under.
»Det var ej länge sedan, som jag ej hoppades
»I hela mitt lif få någon bot
»För mina olyckor, när det yppersta
»Bland alla hus stod blodbestänkt, —
»En olycka som vida bortskrämt alla stormän,
»Som icke hoppades under långa tider
»Kunna värja männens herskareborg
»Mot leda gastar. Nu har en hirdman
»Genom herrens makt utfört en bragd,
»Som vi alla förut ej kunde med vår klokhet
»Sätta i verket. Ja, det kan verkligen
»Den kvinna, som födt denne son i verlden,
»Säga, om ännu hon finnes i lifvet,
»Att den gamle skaparen varit henne huld
»Vid barnsbörden. Nu vill jag i lifvet
»Ära dig, Beovulf, såsom en son,
»Du den bäste af män! Bevara hädanefter väl
»Denna nya frändskap! Ej skall du i verlden
»Behöiva sakna något, som ligger i min makt.
»Rätt ofta har jag gifvit som lön för mindre
bragd
»Dyrbara skatter åt en ringare kämpe,
»Sämre i striden. Du har sjelf verkat
»Genom dina bragder, att din ära skall lefva
»Ständigt i lifvet. Den allsmäktige vedergälle
»Dig med goda gåfvor, såsom han hittills gjort!»
Ecgtheovs son Beovulf talade:
»Vi ha utkämpat detta hjeltedåd
»Med stor glädje, djerft pröfvat på
»Den okändes styrka. Helst skulle jag velat,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
