Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Beovulf - 16 - 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 BEOVULF, vy. 1113—1183.
»Död af sina sår: ej få föllo på valplatsen,
»Då lät Hildeburh åt lågan öfverlemna
»På Hnäfs bål sina egna söner,
»Bränna deras kroppar, lägga dem på bålet
•»Med arm om axel; modern sörjde
»Med klagande ord. Kämpen besteg bålet.
»Mot molnen hvirflade den största bland liklågor,
»Susade framför högen; hufvudena smälte,
»Sårens portar brusto, då blodet sprang ut
»Ur leda bett*) på kroppen. Den glupskaste
af andar,
»Lågan svalde alla, som striden der bortryckt
»Af båda folken; deras kraft var förbi,
17.
»Sedan gingo kämparne, som mist sina vänner,
»Att uppsöka sina bostäder och se Frisland,
»Dess hem och herskareborg. Hengest bodde
»Då ännu hos Finn öfver den blodiga vintern
» Utan någon söndring;**) tänkte påhembygden,
»Fastän han ej kunde skjuta ut i hafvet
»Den ringade stäfven: hafvet upprördes af
stormen,
»Kämpade med vinden. Vintern omslöt vattnet
»Med isfjettrar, till dess ett nytt år
»Kom till gårdarna, som det ännu gör,
»Det klara väder, som ständigt kommer
»I sinom tid. Då var vintern förbi,
»Jordens barm fager. Den landsflyktige gästen
»Längtade från landet; han tänkte dock mera
»På hämnd för sitt lidande än på sjöresan,
»Om han skulle kunna åstadkomma en sam-
manstötning,
»Och i denna hågkomma fiendernas söner.
»Dock kunde han icke undgå ödet,
»Då Hunlafs son sänkte i hans bröst
»Stridens glans, det yppersta af svärd;
»Dess eggar voro kända bland fienderna.
»Likaså drabbade sedan bitter svärdsdöd
»Den djerfve Finn i hans eget hem,
»Då GuÖlaf och Oslaf efter sjöresan***)
*) = sår.
**) Eller: ’med hvilande tapperhet’.
***) Till Danmark för att hemta nytt manskap.
»Med sorg tänkte på det hätska angreppet,
»Tillvitade honom sina olyckor: ej kunde deras
oro
•»Styra sig i bröstet. Då rödfärgades salen
»Af fienders lik; Finn dödades,
»Konungen i sitt hof, och drottningen röfvades,
»Scyldingarnes skyttar förde till skeppen
»Landskonungens hela bohag,
»De smycken och juveler, som de kunde finna
»I Finns hem. På hafvets stråt
»Förde de sedan den ädla kvinnan
»Till danernas folk.» Så slutade kvädet,
Sjunget till harpan. Sedan höjde sig jublet
Högljudt från bänkarna; svenner ihällde
Vin ur konstrika kärl. Då kom Vealhtheov
gående fram
Under ett gyllene pannband dit der de båda
gode,
Farbroder och brorson,*) suto. Då rådde ännu
fred
Och tro emellan dem. Der satt ock skalden
HunferÖ
Vid Scyldingafurstens lotter: alla tilltrodde hans
sinne
Att ega stort mod, fastän han ej varit ärlig
mot sina Iränder
I svärdseggarnas lekar. Då sade Scyldingarnes
drottning:
»Tag denne bägare, min herre och konung,
»Du skatt-utdelare, hell vare dig,
»Männens guldvän, och tala till göterna
»Med hulda ord: så skall mannen göra!
»Var blid mot göterna och tänk på gåfvor;
»Nära och fjerran har du nu fred.
»Man har sagt mig, att du ville hålla
»Hjelten som en son. Den strålande ringsalen
»Hjort är rensad: gif, medan du kan,
»Många belöningar och lemna dina söner
»Folk och rike, då du skall bort att skåda
»Skaparens väsen. Jag känner min
»Blide HroÖulf, att han vill hålla
»Dessa ynglingar i ära, om, Scyldingavän!
»Du förr än han lemnar denna verld.
*) Konung HroÖgar och HroOulf,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
