Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Beovulf - 17 - 18 - 19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BEOVULF, VY. 1184—1263. 23
»Jag hoppas att han skall med godhet vedergälla
»Bådas våra barn, om han minnes all
»Den ynnest vi förut visat honom som barn
»Efter hans önskan och till hans ära».
Sedan vände hon sig till den bänk, der hennes
söner,
Hreöric och Hroömund, och kämparnes unga
Söner suto samman; der satt den gode
Göten Beovulf bredvid de två bröderna.
18.
Till honom bars en bägare och framsades
En vänlig inbjudning, huldrikt erbjöds
Viradt guld, tvänne armsmycken,
Rustning och ringar, den största halsring.
Som jag någonsin sport på jorden.
Ej har jag hört talas om någon bättre skatt
Bland hjeltar under himlen, sedan Hama förde
Till den glänsande borgen Brosinga-halsbandet,
Den strålande skatten. I Eormenrics
Försåt föll han, valde evigt lif.
Denna ring hade göten Hygelac,
Svertings sonson, för sista gången,
Då han under fälttecknet skyddade skatterna,
Värnade stridsbytet. Honom bortryckte ödet,
Sedan han af öfvermod utstått lidande
Och strid med friserna. Den mäktige fursten
Bar smyckena, ädelstenarna
Öfver vågornas bäcken, men stupade under
skölden.
I frankernas våld kom då konungens lif,
Hans bröstbeklädnad och äfven denna ring:
Sämre kämpar plundrade de döde
Efter slagtningen; götamännen
Lågo på valplatsen. — Salen fylldes af sorl.
Vealhtheov talade och sade inför skaran:
»Bär med lycka denna ring, käre Beovulf,
»Du unge kämpe! och begagna denna rustning
»(De äro stora skatter) och gå framåt!
»Visa din kraft och var vänlig i råd
»Mot dessa ynglingar! Jag skall ej glömma
din lön.
»Du har bragt det derhän, att nära och fjerran
»1 långa tider män skola hedra dig
»Lika vida som hafvet omsluter
»Blåsiga strandhöjder. Var, så länge du lefver,
»Lycklig, o ädling! Jag unnar dig väl
»De rika skatterna. Blif för min son
»En hjelp i dåd, du som lefver i glädje!
»Här äro alla jarlar trofasta mot hvarandra
»Vänliga till sinnes, tillgifna sin furste;
»Männen äro villiga, krigsfolket helt redo.
»I glädjedruckne kämpar, gören som jag beder!»
Gick så till sin plats. Der var ett utsökt
gästabud,
Männen drucko vin: de kände icke
Det grymma öde, som drabbade mången
Ibland jarlarne, sedan aftonen kommit
Och den mäktige Hroögar gått till hvila
Uti sin boning. En mängd jarlar
Vaktade huset, som de ofta gjort förut,
Bortflyttade bänkarna, öfverallt breddes
Bäddar och bolstrar. En at öltjenarne
Lutade sig mot bädden, hemfallen åt döden.
Vid sina hufvuden satte krigarne
De glänsande sköldarna. Der var på bänken
Lätt skönjbar öfver ädlingen
Hans hjelm, hög i striden, hans ringbrynja
Och väldiga spjut. Det var deras sed,
Att de ofta voro rustade mot öfverfall
Hemma och i härfärd, båda delarna,
Så ofta som behofvet fogade sig så
För deras furste: detta krigsfolk var godt.
19.
De sjönko så i sömn. En fick bittert böta
För sin aftonro, som rätt ofta händt dem,
Då Grendel rådde öfver guldsalen,
Öfvade orätt, tills slutet kom,
Döden efter synderna. Det vardt skönjbart,
Vida kändt bland män, att då ännu lefde
En hämnare af den lede en lång tid
Efter olycksstriden. Grendels moder,
Olycksbringerskan tänkte på sin sorg,
Hon som bebodde vattnets fasa,
Kalla strömmar, sedan Cain blifvit
Svärdsbane åt sin ende broder,
Son af samme fader; dödskorad gick han sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
