Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Beovulf - 19 - 20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
Med mordets märke att fly menniskors glädje,
Bodde i öknen. Från honom stamma många
Olycksdigra gastar; en af dem var Grendel.
Hemfallen åt svärdet och hatad, fann denne
I Hjort en vakande man bida på strid,
Der olycksbringaren angrep honom.
Han mindes emellertid sin kroppsstyrka,
Den mäktiga gåfva, som Gud honom gifvit.
Och af den allrådande hoppades han hjelp,
Tröst och stöd: derför öfvervann han fienden,
Fällde helvetesgasten; sedan gick han eländig,
Glädjeberöfvad, menniskoslägtets fiende,
Att se sin dödsort. — Men glupsk och bister,
Ville hans moder då ännu vandra
En sorgfull stråt, hämnas sonens död.
Hon kom då till Hjort, der ring-danerna
Sofvo längs salen. Då blef der snart
En återgång för jarlarne, när Grendels moder
Smugit sig dit in. Denna fasa var
Jemnt så mycket mindre som kvinnors kraft
Mot väpnade män i stridens fasa,
Då det sirade svärdet, smidt af hammaren,
Färgadt at blod, med dugtiga eggar
Skär vildsvinet öfver fiendens hjelm.
Då drogs i salen ofvan sätena
Hård svärdsegg; mången sid sköld lyftes,
Fäst vid armen. På hjelm ej tänkte
Eller vid brynja den som denna fasa drabbade.
Hon hade brådtom, ville berga lifvet
Ut derifrån, då hon blifvit upptäckt.
Snabbt hade hon fått ett fast tag
I en af ädlingarna, då hon gick till träsket.
Denne var för Hroögar den käraste hjelte,
Såsom följesman, vid de tvänne hafven,
En mäktig sköldkämpe, som hon dödade på
bädden,
En ärorik kämpe. Ej var Beovulf der,
Utan annat herberge hade förut anvisats
Den frejdade göten, efter skatt-utdelningen.
Larm vardt i Hjort. Hon tog den blodiga,
Välkända handen. Sorgen hade blifvit
Förnyad i gården: ej var det ett godt utbyte
Att å tvänne händer nödgas betala
Med vänners lif. Den vise konungen,
Den grå kämpen var sorgsen till mods.
BEOVULF, VV. 1264—1346.
När han fick veta, att hans käraste
Hofman var död, skild ifrån lifvet.
Skyndsamt blef Beovulf, den segersälle mannen
Hemtad till rummet. Vid dagens gryning
Gick jarlen sjelf med sina följeslagare,
Den ädle kämpen dit der den vise bidade
Om den allsvåldige skulle någonsin vilja
Efter lidandet bringa åväga en omkastning.
Då gick längs golfvet den utmärkte krigaren
Med sitt följe — sålstimret dånade —
För att med ord helsa konungen,
Ingvinernas furste, sporde om ej natten
Varit honom lugn, såsom han önshat.
20.
Scyldingarnes värn Hroögar talade:
»Spörj ej efter lycka! Sorgen är förnyad
»För danernas folk: död är Äschere,
»Yrmenlafs äldre broder,
»Min förtrogne rådgifvare
»Min sidokamrat, då vi i striden
»Värjde våra hufvuden, när kämparne stötte
samman,
»Stormade mot hvarandra: sådan bör en jarl
vara,
»En bepröfvad ädling, som Äschere var.
»Hans mördare vardt uti Hjort
»En spöklik mordgast. Jag vet icke hvart,
»Stolt öfver rofvet, den hemska drog sig tillbaka,
»Glad åt sin måltid. Hon hämnades den strid,
»I hvilken du i går natt dödade Grendel
»På våldsamt sätt med hårda näfvar,
»Derföre att han alltför länge dödat
»Och minskat mina män. Han föll i striden,
»Pliktade med lifvet; men nu har en annan
»Mäktig illdådare kommit, som ville hämnas
sin son,
»Och har vidare fullföljt fejden,
»Så att för mången man, som sörjer i sinnet
»Efter skatt-utdelaren, må det väl synas
»En hård olycka: nu hvilar den hand,
»Som kunde främja åt er allt hvad I villen.
»Jag har hört landets invånare,
»Salsbeboarne, mina män säga,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
