Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Beovulf - 21 - 22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26
Skilde med sin pilbåge en af dessa från lifvet,
Från kampen med vågorna, så att den hårda
härpilen
Afskar hans lifstråd: han blef så mycket lång-
sammare
I simning på hafvet, som döden bortryckte
honom.
Snabbt blef på vågorna den sällsamme simmaren
Hårdt ansatt med hvasshakade
Vildsvinsspjut, och den i striden fällde
Dragen upp på udden; männen beskådade
Den hemske främlingen. Beovulf klädde sig
1 jarlarustning; han ängslades ej för sitt lif.
Den handflätade stridsbrynjan skulle,
Sid och konstrik, prötva djupet,
Hon som kunde skydda hans kropp,
På det att den vredgade fiendens stridsgrepp
Ej måtte skada hans bröst och lif.
Hufvudet åter värjdes af den hvita hjelmen,
Som skulle röra vid hafvets botten,
Söka brusande vågor, smyckad med guld,
Omsluten af pannband, såsom vapensmeden
Underbart arbetade den i forna dagar,
Satte på den vildsvinsbilder, så att ej sedan
Brand eller svärdsklinga kunde bita derpå.
Ej var då ringast ibland kraftstöd
Det som Hroögars skald*) lånade honom för
striden:
Detta häftprydda svärd hette Hrunting
Och var ypperst bland gamla skatter.
Eggen var af jern, skimrande af giftstrimmor,
Härdad i stridsblod: aldrig hade det i striden
Svikit någon man, som svängde det med händerna
Och vågade gå den fasansfulla färden
Öfver fiendernas slagfält; ej värdet första gången
Som det skulle utföra hjeltedåd.
Ej tänkte då Ecglafs son,
Den kraftige mannen, när han lånade vapnet
Åt en bättre svärdskämpe, på hvad han förut
sagt,
Drucken af vin: sjelf tordes han ej
Våga sitt lif under de brusande vågorna,
Öfva mannamod. Då miste han
BEOVULF, vv. 1433—1507.
*) Hunferd, Ecglafs son.
Sitt hjelterykte. Ej gick det den andre så,
Sedan han hade rustat sig till striden.
22.
Ecgtheovs son Beovulf talade:
»Minns, du Healfdenes frejdade son,
»Vise furste, nu då jag är redo till färden,
»Du männens guldvän, hvad vi förut sagt:
»Att om i denna din sak jag skulle
»Mista lifvet, du alltid skulle vara mig
»Efter min bortgång i faders ställe.
»Blif en beskyddare för mina hirdmän,
»Mina följesvenner, om striden bortrycker mig,
»Och sänd äfven, käre Hroögar,
»Till Hygelac de skatter, som du gifvit mig!
»Då kan Hreciels son, göternas furste,
»När han skådar på det guldet,
»Se att jag funnit en synnerligt god
»Utdelare af ringar och njutit deraf, medan jag
kunde.
»Och låt då HunferS, den vidtfrejdade mannen,
»Få det gamla, konstrika slagsvärdet,*)
»Hårdt i eggen; jag skall med Hrunting
»Vinna ära, eller ock skall döden taga mig».
Efter dessa ord skyndade vind-göternas
Furste käckt åstad, ville för ingen del
Bida på svar. Det brusande hafvet
Mottog kämpen. Sedan dröjde det en dag,
Innan han kunde se hafsbottnen.
Nu märkte snart den som, vild och glupsk
Och stridslysten, rådt i hundra halfår
Öfver strömmarnas rike, att en menniska från
ofvan
Hemsökte sällsamma väsens bostad.
Hon grep då emot och fattade kämpen
Med hemska klor, men skadade ej dermed
Hans kropp, som ringbrynjan skyddande omslöt,
Så att hon ej kunde med sina leda fingrar
Genomtränga stridsdrägten, den täta brynjan.
Då bar hafsvarginnan, när hon kommit till
bottnen,
Ringarnas furste till sin egen gård,
*) Eller ‘böljesvärdet’: som Beovulf användt i
kampen mot hafs vidundren, se v, 561.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
