Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Beovulf - 22 - 23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BHOVULF, vv
Så att han ej kunde — och han sträfvade ej
derefter —
Sköta sina vapen; utan en mängd underdjur
Ansatte honom simmande. Månget hafsdjur
sökte
Med krigiska tänder sönderbryta hans brynja;
Olycksbringarne förföljde honom. Sedan märkte
jarlen.
Att han var i någon sal på djupet,
Der intet vatten skadade honom,
Och strömmens svekfulla grepp ej kunde nå
honom
För den täckta salen. Han såg ett eldsken,
En blek låga lysa klart.
Den gode blef då varse hafsbottnens varginna,
Det starka sjörået; lade hjeltekraft
1 slagsvärdet. Handen svek ej slaget,
Så att det ringprydda svärdet sjöng på hennes
hufvud
En lysten stridssång. Då märkte främlingen,
Att stridens glans*) ej ville bita
Och skada lifvet; utan eggen svek
Fursten i nöden. Förut hade det tålt
Många handgemäng, ofta skurit hjelmen.
Den dödskorades stridsdrägt: då var det första
gången
Som den dyrbara skattens ära sjönk.
Sedan var Hygelacs frände fast beslutsam,
Ej trög i kraft, minnandes sina bragder:
Den vredgade kämpen kastade svärdet,
Det konstrikt smyckade, så att det låg på marken
Med sin hårda stålegg; han litade på sin styrka,
Sitt kraftiga handtag. Så skall mannen göra,
När han tänker i striden vinna
Långvarigt lof och ej frågar efter sitt lif.
Stridsgöternas furste fattade i axeln
— Ej sörjde han öfver striden — Grendels
moder.
Vredgad som han var, slängde den stridshårde
Sin dödsfiende, så att hon sjönk på golfvet.
Men strax derpå gaf hon honom lön i handom
Med vilda klor och grep emot honom.
Med tröttadt mod föll då omkull
♦) Svärdet.
1508—1580. 27
Den starkaste af fotkämpar. Öfver salsgästen
Satte hon sig sedan, drog sitt korta och breda,
Bruneggade svärd, ville hämnas sin son,
Enda barnet. På hans skuldra låg
Det flätade bröstnätet: detta skyddade lifvet,
Hindrade udd och egg från att intränga.
Då skulle Ecgtheovs son, göternas kämpe,
Ha farit under det gapande djupet,
Om ej stridsbrynjan, det hårda härnätet,
Skänkt honom skydd, och den helige Gud,
Den vise herren, rådt öfver seger i striden.
Himlarnes herre afgjorde saken
Rättvist och lätt. — Sedan reste han sig åter.
23.
Han fick då ibland rustningar se jättars gamla
Segerrika svärd med säkra eggar,
En prydnad för kämpar: det var det yppersta
vapen,
Ett godt och präktigt verk af giganterna; —
Blott att det var för stort för att någon annan
man
Skulle kunna bära det till svärdsleken.
Vild af striden, förtviflande om sitt lif,
Fattade Scyldingarnes kämpe det länkprydda
fästet,
Svängde ringsvärdet och slog till vildt,
Så att det tog hårdt i hennes hals,
Krossade kotorna; svärdet genomskar helt
Den dödskorade kroppen, och hon föll på
golfvet.
Svärdet var blodigt; mannen gladdes åt sitt
verk.
En glans lyste, ett ljus stod derinne,
Just som från himlen klart skiner
Solens ljus. Hygelacs kämpe
Blickade längs salen, vände sig till väggen,
Lyfte vid fästet det hårda vapnet,
Vred och beslutsam. Ej var denna svärdsegg
Gagnlös för kämpen, utan han ville nu snabbt
Vedergälla Grendel de många stridsstormar,
Som denne anställt mycket oftare
Än en enda gång mot vest-danerna,
Då han slog Hroögars hirdmän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
