Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Beovulf - 23 - 24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
Ihjäl i sömnen, dödade femton
I sömn sänkta män af danafolket
Samt bar ut lika många andra
Lidande offer. Den vrede kämpen
Gaf honom lön derför, då han såg den strids-
trötte
Grendel ligga liflös på bädden,
Sådan som förut striden i Hjort
Tilltygat honom. Liket flög vida,
Då det efter döden måste lida
Ett hårdt svärdshugg, som afskar hufvudet. —
Snart sågo då de vise männen,
Som med Hroögar blickade på hafvet,
Att vågsvallet blef helt upprördt,
Hafvet blodfärgadt. De gråhårige gubbarne
Talade med hvarandra om den gode,
Att de ej väntade ädlingen åter,
Ej att han segerstolt skulle komma och uppsöka
Den frejdade tursten; många anade,
Att hafsvarginnan hade dödat honom.
Så kom nionde timmen;*) de raske Scyldingarne
Öfvergåfvo udden; männens guldvän**)
Gaf sig hem derifrån. Hugsjuka suto
Främlingarne der och stirrade på hafvet.
De önskade, men hoppades ej, att de skulle fa se
Sin vän och furste. — Då började det i striden
Utgjutna blodet, som stelnat i tappar,
Upplösa slagsvärdet: det var ett under,
Att det helt och hållet smälte likt is,
Då frostens band och vågens bojor
Lösas af fadern, som har makt öfver
Tider och tillfällen: han är sann skapare.
Ej tog i den bostaden vind-göternas furste
Flere skatter, fastän han såg der många,
Än Grendels hufvud och tillika fästet.
Det guldskimrande: svärdet hade förut smält,
Den sirade klingan förbrunnit; så hett var det
blodet,
Så giftig den främmande gasten, som döttderinne.
Snart kom simmande han som förut i striden
Upplefvat fiendernas fall, och dök upp genom
vattnet.
Då hade vågsvallets vida sträckor
BEOVULF, vv. 1581—1659.
*) Kl. 3 e. m.
**) Hroögar.
Fullkomligt renats, när den främmande gasten
Slöt sina lifsdagar och denna förgängliga tillvaro.
Sjömännens värn kom sedan i land,
Simmande med stadigt mod, gladde sig åt
hafsbytet,
Den väldiga börda, som han hade med sig.
De gingo honom till mötes, tackade Gud,
Den ståtliga kämpaskaran gladde sig åt fursten,
Att den fick se honom åter oskadd.
Straxt löstes sedan hjelm och brynja
Af den raske kämpen. Hatsvattnet flöt
Tjockt under molnen, fårgadt af lifsblod.
Glada i sinnet, gingo de derifrån
I sina fotspår,*) lade tillrygga
Den kända landsvägen. De ädelt djerfva männen
Buro från hafsklippan Grendels hufvud
Med stort besvär för hvar och en af dem:
Af de mycket modige kunde fyra
Med nöd forsla Grendels hufvud
På stridsspjutet till guldsalen; —
Tills plötsligen de fjorton raska
Och krigiska göterna kommo
Gående till salen; bland skaran trädde
Mannafursten modig in på mjödplatsen.
Då kom ingående kämparnes furste,
Den dåddjerfve mannen, höljd af ära,
Den tappre bjelten, att helsa Hroögar.
Sedan bars Grendels fasansfulla hufvud
Vid håret in i salen, der männen drucko,
Inför jarlarne och för drottningen också.
Männen beskådade den sällsamma synen.
24.
Ecgtheovs son Beovulf talade:
»Ja, du Healfdeues son, Scyldingarnes furste,
»Vi ha fört med fröjd till dig detta hafsbyte
»Till ett äretecken, som du här skådar.
»Med knapp nöd kom jag från det med lifvet,
»Med stor möda vågade jag värfvet
»I strid under vattnet; hade så när blifvit
»Skild från striden, om ej Gud skyddat mig.
»Ej kunde jag i striden med svärdet Hrunting
*) Samma väg tillbaka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
