Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Beovulf - 24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BEOVULF, vv. 1660=1737. 29
»Uträtta något, fastän det vapnet är godt.
»Men menniskornas herre unnade mig
»Att få se hängande på väggen ett glänsande,
»Gammalt och tungt svärd — oftast leder han
»Den vänlöses hlick —, och detta vapen svängde
jag.
»I den striden dräpte jag, då tillfälle tedde sig,
»Husets invånare. Sedan brann det sirade
»Slagsvärdet upp, just som det glödheta
»Stridsblodet framsprutade. Fästet har jag fört
»Med mig från fienderna, hämnades illdåden,
»Morden på danerna, såsom vederbörligt var.
»Jag lofvar dig nu, att du kan sofva
»Sorglös i Hjort med din kämpaskara
»Och hvarje man utaf ditt folk,
»Gammal och ung, så att du ej behöfver,
»Scyldinga-konung! från det hållet frukta
»Lifsskada för jarlarne, såsom du förut gjort».
I den gamla kämpens, den grånade härförarens
Hand gafs sedan det gyllene fästet,
Jättars forna verk; i danakonungens
Ego kom det efter djeflarnes fall.
Då Guds fiende med hat i hjertat,
Skyldig till döden, och äfven hans moder
Lemnat denna verlden, kom detta smedernas
Underbara verk i den bäste verldskonungs
Våld ibland dem vid de tvänne hafven,
Hvilka i Scedeuig utdelade skatter.
Hroögar talade, betraktade fästet,
Det gamla arfvet. På det var ristad början
Af den forna striden; sedan dödade floden,
Det strömmande hafvet, giganternas slägt.
De hade lefvat vildt, det var ett folk fiendtligt
Mot den evige herren; dem gaf derföre
Herskaren slutlön genom vattnets svall.
Äfven var på beslagen af rent guld
Med runstafvar riktigt ristadt,
Satt och sagdt åt hvem detta svärd,
Det yppersta af stål, ormprydt och med vridet
fäste,
Först blifvit arbetadt. — Då sade Healfdenes
Vise son — alla tego —:
»Det kan väl säga den som öfvar rätt
»Och sanning bland folket — den gamle odal-
herren
»Minnes alli förflutet —, att denne jarl blifvit
»Född i en lycklig stund. Din ära är utbredd
»Öfver vida vägar, min vän Beovulf,
»Bland alla folk: du bevarar stadigt
»Styrka och vishet. Jag skall visa dig min
vänskap,
»Såsom vi förut aftalat. Du skall i långa tider
»Varda ditt folk till tröst och dina männer,
»Hjeltarne till hjelp. Ej vardt Heremod sådan
»Mot Ecgvelas barn, de ärorika Scyldingarne.
»Ej uppväxte han dem till glädje, utan till
manfall
»Och till dödskval för danamännen;
»Dödade i vredesmod sina bordskamrater,
»Sina umgängesvänner, tills den frejdade
konungen
»Ensam försvann från männens glada jubel.
»Fastän den mäktige Gud upphöjde honom,
»Ställde honom vida öfver alla män
»Genom härlig hjeltekraft, växte dock i hans
sinne
»Blodtörstig bröstskatt:*) ej gaf han danerna
ringar
»Efter öflig sed. Glädjelös fick han
»För denna fiendtlighet röna ett svårt
»Och långvarigt lidande. Lär du dig deraf
»Mannadygder! Vis af vintrar
»Har jag sagt dig dessa ord. Underbart är
att säga
»Huru den mäktige Gud åt menniskors slägte
»Storsinnadt utdelar visdom och gods
»Och jarlavärdighet: han råder öfver allt.
»Understundom låter han den högättade
»Mannens tankar vända sig till gods;
»Ger honom på hans arfgods jordisk lycka:
»Att innehafva männens skyddsborg;
»Låter honom så råda öfver delar af verlden,
»Ett vidsträckt rike, så att han i sitt oförstånd
»Ej kan tänka sig sitt eget slut.
»Han lefver i öfverflöd, intet trycker honom,
»Hvarken sjukdom eller ålderdom, ej smygande
sorg
»Fördystrar hans sinne, ej hatfull strid
*) Bröstskatt = tankar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
