Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Beovulf - 29 - 30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
»»Efter hjeltarnes fall? Sedan har vedergäll-
ningen hvilat.
»>Nu går här i salen en son till någon
»>Af dessa banemän, stolt öfver sina smycken,
»»Skryter öfver mordet och bär den skatt,
»»Som du med rätta skulle råda öfver»».
»Så manar och erinrar han oaflåtligt
»Med bittra ord, tills den tid kommer,
»Då gemålens hofsven för sin faders gerningar
»Sofver blodbestänkt af svärdets bett,
»Hemfallen åt döden, den andre svennen
»Flyr letvande derifrån, känner väl till landet.
»Då varda brutna å båda sidor
»Jarlarnes eder-, sedan sjuder i Ingeld
»Dödlig fiendskap, och hans kärlek till makan
»Varder svalare af sorgens vågor.
»Derför anser jag ej strids-bardernas tillgifvenhet
»Och freden mellan folken ofarlig för danerna,
»Ej vänskapen fast. Men nu skall jag tala
»Vidare om Grendel, att du, skatt-utdelare,
»Må noga lära känna huru sedan hjeltarnes
»Handgemäng utföll. Sedan himlens smycke
»Glidit hän öfver jorden, kom den vrede gästen,
»Hemsk och aftonvild, att uppsöka oss,
»Der vi vaktade salen, friska och sunda.
30.
»Der blef striden ödesdiger för Hondscio,
»Den dödskorade. Den rustade kämpen
»Låg längst bort: Grendel vardt
»Munsbane för den frejdade kämpen,
»Svalde den käre mannens hela kropp.
»Med blodad tand, betänkt på illdåd,
»Ville dock banemannen ännu ej gå
»Med tomma händer ut ur guldsalen,
»Utan frestade på mig sin vilda styrka,
»Grep mig med lysten hand. En vante hängde,
»Sid och sällsam, fäst med konstrika band;
»Den var till alla delar skickligt förfärdigad
»Med djefvulskonster utaf drakhudar.
»Dit in ville den vilde missdådaren
»Stoppa mig oskyldige
»Tillika med andra. Det kunde han dock ej,
»Då jag i vredesmed reste mig upprätt,
BEOVULF, vv. 2052-2136.
»För långt är att omtala hur jag med min hand
»Gaf denne folkfiende lön för alla illdåd.
»Då, min konung, hedrade jag ditt folk
»Med mina bragder. Han flydde sin väg;
»Njöt liten tid af lifvets glädje.
»Dock lemnade han som spår sin högra
»Hand i Hjort, då med sorg i sinnet
»Den eländige sjönk derifrån till sjöbottnen.
»Mig lönade rikligt Scyldingarnes vän
»För denna stridsstorm med drifvet guld,
»Med många skatter, då morgonen kom
»Och vi hade satt oss ned till gästabud.
»Der var sång och glädje: den gamle Scyldingen,
»Som sport mycket, berättade gamla minnen.
»Stundom grep den stridsdjerfve i glädjeträdet,
»Den tjusande harpan, kvad stundom en sång,
»Sann och sorgsen; stundom omtalade
»Den hugstore konungen en sällsam saga sannt.
»Stundom åter började den gamle kämpen,
»Tyngd af åldern, klaga öfver sin flydda
»Ungdoms stridskraft: hans inre sjöd,
»Då han, vis af vintrar, tänkte på mycket.
»Så hade vi dagen i ända
»Vår fröjd derinne, tills en ny natt
»Kom öfver menniskorna. Snart blefdå Grendels
»Moder redo till hämnd for lidandet.
»Sorgfull färdades den hemska kvinnan
»— Vind-göternas stridshat hade bortryckt
hennes son —,
»Hämnades sitt barn och dödade
»Med kraft en kämpe: då flydde lifvet
»Ur den vise Äschere, den gamle rådgifvaren.
»Och icke fingo danamännen,
»Då morgonen kom, i eld förbränna
»Eller lägga på bål den käre mannen,
»Som mattats till döds. Hon bar bort liket
»I fiendefamn Under fjellströmmen.
»Det var för Hroögar den bittraste sorg,
»Som sedan länge drabbat folkfursten.
»Då anropade mig den sorgsne konungen,
»Att jag med din tillåtelse skulle öfvajarlabragd
»Bland vågornas svall, våga mitt lif
»Och vinna ära: han lofvade mig lön.
»Jag fann då den vidt kända bränningens
»Fasansfulla och vilda väkterska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
