Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Beovulf - 32 - 33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BEOYULF, vv. 2296—2376. 37
Het och vildsint, omkretsade han ofta
Hela högen utantill: ej fanns der någon man
I denna öken. Dock gladde han sig åt striden,
Åt kamparbetet; stundom återvände han till
berget
Och sökte det dyrbara kärlet. Snart fann han
dock,
Att någon menniska hade uppletat guldet,
De härliga skatterna. Skattevårdaren
Bidade med nöd, tills aftonen kom.
Förbittrad var då bergets herde;
Den lede ville med låga vedergälla
Det dyrbara dryckeskärlet. Så förgicks dagen
Ormen till fröjd, ej ville han bida
Längre vid muren, utan for med eld,
Omhvärfd af lågor. Denna början var hemsk
För männen i landet, liksom det snart
Blef ett olyckligt slut för deras skatt-utdelare.
33.
Då började gästen utspy glöder,
Uppbränna härliga gårdar: lågan reste sig
Till menniskornas fasa. Ej ville då den lede
Luftflygaren lemna något lefvande.
Ormens härjning var vida synlig,
Fiendens angrepp nära och fjerran,
Huru röfvaren hatade och förföljde
Götamännen; sedan for han till skatten
I den hemliga salen före dagens inbrott.
Med eld och brand hade han omsnärt
Landets invånare, litade på berget,
På striden och muren: detta hopp svek honom. —
Snart blef för Beovulf sanningsenligt
Fasan förkunnad: att hans eget
Yppersta hus, göternas konungasäte,
Gått upp i lågor. Detta var för den gode
Bittert i hugen, den största sorg.
Den vise trodde att han mot gammal rätt
Bittert förtörnat den allrådande,
Evige herren. I hans inre sjöd bröstet
Af dystra tankar, som eljest ej var hans vana.
Elddraken hade med lågor förstört
Folkets fäste, ön utanför,
Landets egor; härför ärnade
Vind-göternas herre, stridskonungen hämnas på
honom.
Kämparnas värn, jarlarnes herre
Lät då göra åt sig en dråplig sköld
Helt och hållet af jern: väl han visste
Att en sköld af trä ej kunde hjelpa
Honom mot lågan. Den ärorike ädlingen
Skulle nå slutet på jordelifvets
Förgängliga dagar, och ormen äfven,
Fastän han länge förvarat den rika skatten.
Då försmådde ringarnas herre
Att uppsöka den vidtflygande
Med stor härskara: ej fruktade han för denna
strid
Eller räknade för något ormens kraft
Och styrka i striden; ty hjelten hade förut
Vågat sig i faror och hade öfverstått
Många strider, sedan den segerrike
Mannen rensade Hroögars sal
Och i striden angrep Grendels fränder,
Det leda slägtet. Ej var det det minsta
Af handgemäng, der man dödade Hygelac,
När göternas konung, folkets herro och vän,
HreSels son i stridens stormar
I Frisland dog af svärdsdrycken,*)
Träffad af klingan. Beovulf kom undan
Genom sin egen kraft och skicklighet i simning.
På sin arm bar han ensam trettio
Stridsrustningar, då han steg i hafvet.
Dock hade ej hetvarerna, som burit fram
Sköldar emot honom, skäl att yfvas
Öfver fotkampen: från denne kämpe
Kommo blott få åter till hemmet.
Arm och ensam sam då Ecgtheovs son
Öfver hafvets vidd åter till sitt folk,
Der Hygd tillbjöd honom skatt och rike,
Ringar och furstestol: hon tilltrodde ej sitt barn
Att kunna försvara den ärfda tronen
Mot främmande folk: då var Hygelac död.
Det oaktadt kunde ej de hjelplöse
På något sätt förmå ädlingen
Att blifva herre öfver Heardred
Eller mottaga kungadömet.
*) = Blod; således: af blodförlust,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
