Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Beovulf - 33 - 34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38 BEOVULF, vv. 2377—2451.
Dock hjelpte han honom bland folket med
vänliga råd.
Höll honom huldt i ära, tills han blef äldre
Och styrde vind-göterna. Honom uppsökte
Öfver hafvet Ohteres landsflyktiga söner.1)
De hade gjort uppror mot Scilfingarnes värn,2)
Den frejdade fursten och den ypperste
Af de sjökonungar, som i Svearike
Utdelade skatter. Detta blef hans3) slut:
Hygelacs son fick dödssår
Utaf svärdshugg vid gästabudet;
Och Ongentheovs son4) begaf sig sedan
Åter till sitt hem, sedan Heardred fallit,
Lät Beovulf intaga konungastolen,
Råda öfver göterna: det var en god konung.
34.
I senare dagar tänkte han på lön
För furstefallet, blef en vän
Till den arme Eadgils, understödde med folk,
Med krigare och vapen Ohteres son
Öfver det vida hafvet: han hämnades sedan
Med kalla sorgetåg, bragte konungen om lifvet.5)
Så hade Ecgtheovs son öfverstått
Alla strider, farliga fältslag "
Och hjeltedåd intill denna dag,
Då han skulle kämpa med ormen.
Då gick sjelf tolfte göternas herre,
Svällande af harm, att skåda draken.
Han hade sport hvadan denna fejd och dödliga
fiendskap
Mot männen uppstått: i hans ego hade kommit
Det härliga kärlet genom tjufvens hand.
Trettonde mannen i skaran var
Den som tillställt stridens början.
Fängslad och sorgsen, skulle den arme föra dem
Derifrån till fältet. Mot sin vilja gick han
Till en viss jordsal, som han kände,
En håla under marken nära vågsvallet,
1) Eadgils (AÖils) och Eanmund (Eymundr).
2) Sannolikt deras farbroder Onela.
3) Heardreds.
4) Onela, efter att ha dödat Heardred ?
) D, ä. dödade Onela under ett vinterfälttåg?
Hafvets brus. Den var inuti full
Af smycken och spiralringar: den gamle, fa-
sansfulle
Väktaren förvarade, redo till strid,
Sina guldsmycken under jorden. Ej var det
lätt köp
För någon menniska att förvärfva dem.
Sedan satte sig påudden den stridshårde konungen,
Göternas guldvän, sade farväl
Åt sina hirdmän: hans sinne var sorgset,
Sväfvande mot döden, som var helt nära,
Och som snart skulle hemsöka den gamle,
Söka själens skatt och skilja sönder
Lifvet från kroppen: ej länge var hädanefter
Ädlingens lif omhöljdt af kött.
Ecgtheovs son Beovulf talade:
»Många stridsstormar har jag öfverstått
»I min ungdom: jag minnes det allt.
»Jag var sju vintrar, då skatternas herre,
»Folkets furste och vän upptog mig från min
fader.
»Konung Hreöel behöll mig sedan,
»Gaf mig skatter och gästabud, mindes vår
slägtskap;
»Och jag var i lifvet en kämpe i borgen,
»Honom fullt ut lika kär som någon af hans
söner,
»Herebeald och HeeÖcyn eller min Hygelac.
»Åt den äldste breddes dödsbädd
»Mot all rätt och sed genom broderns dåd,
»Då HseScyn med pilen från hornbågen
»Träffade honom, sin herre och vän,
»Förfelade målet och ihjälsköt sin frände,
»En broder den andre med det blodiga vapnet.
»Det var urbota dåd, och det syndiga brottet
»Tyngde på bröstet; det oaktadt skulle
»Ädlingen ohämnad mista lifvet.
»Så smärtsamt är det för den gamle mannen
»Att uthärda, att hans unge son
»Skulle rida på galgen: då skulle han sjunga
»En sorgesång, när hans son hänger
»Korpen till fröjd, och den grånade gubben
»Icke kan gifva honom någon hjelp.
»Ständigt erinras han hvarje morgon
»0m sitt barns bortgång; kan oj vänta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
