Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Beovulf - 35 - 36
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40 BEOVULR,
»Alla menniskors skapare. Jag är så käck till
sinnes,
»Att jag kan undvara skryt gentemot den
flygande fienden.
»Biden på berget, I rustade män,
»Värnade af brynjor, hvem af oss båda
»Bäst skall kunna uthärda sär
»I stridsstormen. Det är ej ett värf för er
»Och anstår ej någon utom mig ensam
»Att med olycksbringaren pröfva styrka
»Och visa mandom. Jag skall med min kraft
»Tillkämpa mig guldet, eller ock skall i striden
»En våldsam död bortrycka er herre.»
Sedan reste sig vid skölden den starke kämpen,
Hård under hjelmen, bar stridsskjortan
Hän under klipporna, litade blott
På sin egen styrka: sådan är ej den feges färd!
Vid muren såg då den utmärkte hjelten,
Som, vild i striden, hade bestått
Så många strider, då kämpar stötte samman,
Ett stenhvalf stå och en ström derifrån
Bryta ut ur berget. Den källans svall
Var hett af stridslågor: ej kunde man obränd
Vid någon tid nå fram till djupet
I skattens närhet för drakens låga.
Då lät ur bröstet, vredgad som han var,
Vind-göternas herre orden fara ut;
Den modige ropade: manande till strid,
Kom rösten ljudande in under den grå stenen.
Hat väcktes, skattevårdaren förnam
En menniskas ord; ej var det mera tid
Att söka vänskap. Genast kom då
Olycksbringarens andedrägt, het stridssvett
Ut ur stenen. Marken dånade.
Vid bergets fot svängde göternas
Herre sin sköld mot den hemske gästen.
Då kände den ringlade ormens hjerta
Lust att söka strid. Dessförinnan svängde
Den gode stridskonungen det gamla arfsvärdet
Med skonslösa eggar. Båda de hätska
Fienderna grepos af fasa för hvarandra.
Med fast mod stod vännernas konung
Vid den stupande skölden, då ormen krökte
Snabbt sig samman; rustad bidade kämpen.
I lågor kom ormen skridande i bugter.
VV. 2527—2607.
Skyndande till sitt öde. Skölden skyddade väl
Den frejdade furstens lif och lemmar
Mindre tid än han sjelf önskade,
Om han denna gång i första dagningen
Skulle råda — som ödet ej beskärde honom —,
Berömd i striden. Göternas herre
Lyfte upp armen, slog med svärdet
Den hemskt glänsande, så att den bruna
eggen
Vek mot benet, bet mindre hårdt
Än folkkonungen väl behöfde,
Nödställd i striden. Efter svärdsslaget
Blef bergets vaktare vild till sinnes,
Utspydde dödseld; vida sprungo
Stridslågorna. Öfver segerära jublade ej
Göternas guldväu, då det nakna slagsvärdet
Svek i striden, som det bepröfvade stålet
Ej hade bort. Ej var det en lätt
Färd för Ecgtheovs frejdade son
Att öfvergifva denna mark
Och annanstädes taga sin bostad
Genom ormens förskyllan, så som hvarje men-
niska måste
Lemna dessa förgängliga dagar. — Ej dröjde
det sedan länge,
Innan olycksbringarne åter mötteS.
Skattevårdaren fattade mod på nytt
— Bröstet sjöd af andedrägten —; nöd led då,
Omhvärfd af eld, folkets gamle herde.
Ej stodo i en hop hans vapenbröder,
Ädlingars söner rundtorn honom
Med mod i striden; utan flydde till skogen
Att berga lifvet. I en af dem sjöd dock
Sinnet af sorger: för den vältänkande
Kan intet någonsin fjerma frändskapen.
36.
Viglaf hette den afhållne sköldkämpen,
Scilfingafursten, Veohstans son,
Älfheres frände. Han såg sin konung
Lida af hettan under härmasken.
Då mindes han dennes ynnest: att han förut
gifvit honom
Vägmundingarnes rika hemvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
