Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Beovulf - 36
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BEOvULF, VV. 2608—2684. 41
Och alla rättigheter bland folket, som hans fader
egt.
Ej kunde han då hejda sig, handen fattade
skölden,
Den gula linden, och drog det gamla svärdet.
Detta var bland menniskor ett arfefter Eanmund,
Ohteres son: dennes, den vänlöse
Flyktingens baneman vardt Veohstan i striden
Med svärdets eggar och bar till sina fränder
Den brunglänsande hjelmen och ringbrynjan,
Det gamla jättesvärdet, som Onela gifvit
Sin egen frände: en stridsrustning,
Färdig för kamp; men talade ej om denna fejd,
Fastän VeoJistan fällt Onelas brorson.*)
Många halfår behöll han rustningen,
Svärd och brynja, tills hans son kunde
Visa mandom liksom hans gamle fader.
Då gaf han honom bland göter en ofantlig mängd
Stridsrustningar, när den gamle gick
Sin väg ur lifvet. Det var första gången
Som den unge, kämpen skulle pröfva på
Stridens storm med sin herre och furste.
Ej veknade hans sinne och ej svek hansfaders
Arf i striden: det rönte ormen,
Sedan de hade drabbat samman.
Viglaf talade många sanna ord
Till sina följeslagare — hans sinne var sorgset —:
»Jag minnes den tid, då vi fingo mjöd
»Och vi lofvade i ölsalen
»Vår herre, som gaf oss dessa ringar,
»Att vi ville gälda, om han finge
»Behof af sådant, dessa rustningar,
»Hjelmar och hårda svärd. Nu har han valt oss
»Sjelfmant ur hären till denna färd,
»Manat oss till bragder och gifvit mig dessa
skatter,
>Derför att han höll oss för goda spjutkämpar,
»Raska hjelmbärare, om också vår herre,
»Folkets herde tänkte ensam
»Utföra åt oss detta hjeltedåd,
»Derför att han utfört de flesta djerfva
*) D. ä. Onela brydde sig ej om att hämnas
sin brorson Eanmunds död, sannolikt derföre att
denne, såsom ofvan v. 2381 fr. nämnts, gjort uppror
mot honom.
»Bragder bland menniskor. Nu är den dag
kommen,
»Då vår konung behöfver goda
»Kämpars styrka. Låtom oss gå fram
»Och bjelpa stridshöfdingen, medan ännu varar
»Den fasansfulla glöden. Gud vet med mig,
»Att mig är mycket kärare, att glöden famnar
»Min kropp tillika med min guldgifvare.*)
»Ej synes mig tillbörligt, att vi bära våra sköldar
»Tillbaka till gården, om vi ej dessförinnan
»Kunna fälla fienden, skydda vind-göternas
»Furstes lif. Jag vet väl, att han ej
»Af gammalt förtjenat att nödgas ensam
»Bland göternas skara lida trångmål
»Och falla i striden. För oss båda skola svärd
och hjelm,
»Brynja och sköld varda gemensamma.»
Sedan gick han genom stridsröken, bärande
hjelmen
Sin herre till stöd, sade få ord:
»Käre Beovulf, fullgör väl allt,
»Som du fordom sagt i din ungdom:
»Att aldrig i lifvet du skulle låta
»Din ära sjunka! Nu skall du beslutsamme,
»Dådstarke ädling af alla krafter
»Värna ditt lif; jag skall hjelpa dig.»
Etter dessa ord kom ormen vred,
Den hemske gästen, för andra gången
Att i lågors svall anfalla fienderna,
De hatade männen. Af eldvågor förbrändes
Skölden intill randen; brynjan kunde då
Ej gifva skydd åt den unge spjutkämpen,
Utan den unge mannen ilade skyndsamt
Under sin slägtings sköld, då hans egen blifvit
Förtärd af glöden. Då tänkte stridskonungen
Än en gång på sin ära och hjeltekraft.
Slog till med svärdet, så att det, drifvet af
fiendekraft,
Fastnade i hufvudet. Då brast Nägling,
I striden svek Beovulfs gamla
Stålgrå svärd. Honom unnades det ej,
Att stålens eggar skulle kunna hjelpa
Honom i striden. För stark var den hand,
*) Näml. än att jag skulle låta honom ensam
omkomma»,
6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
