Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Beovulf - 36 - 37 - 38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42 BEÖVULF,
Som, efter hvad jag sport, i hugget öfvergick
Hvarje svärd, dä till striden han bar
Det underbart hårda vapnet: ej blef det honom
bättre derför.
Då blef folkfienden, den vilde elddraken
För tredje gången betänkt på strid:
Het och stridslysten, rusade han på kämpen,
Då tillfälle erbjöd sig, omfattade hela
Hans hals med tänderna. Han vardt då färgad
Af lifsblodet, som svallade i vägor.
37.
Jag har sport att då vid folkkonungens nöd
Jarlen oafbrutet visade mandom,
Kraft och djerfhet, som voro honom medfödda.
Ej frågade han efter sig sjelf, utan den modige
mannens
Hand brann upp, då han hjelpte sin frände.
Den rustade mannen slog den fiendtlige gästen
Ned ett litet stycke, så att det konstrika
Svärdet inträngde: då började
Elden lägga sig. Än en gång blefdå konungen
Mäktig sig sjelf, svängde sin skarpa,
Bitande stridsdolk, som han bar på brynjan,
Och vind-göternas värn skar ormen midt itu.
De fällde fienden — deras kraft utdreflifvet—,
Och dä hade båda de. befryndade ädlingarne
Dödat honom: sådan bör en man
Vara i nöden. Detta var för konungen
Hans sista seger genom egna bragder
Och verk i verlden. Då började det sår,
Som jorddraken förut hade gifvit honom,
Bränna och svälla. Snart märkte han,
Att dödsbringande etter sjöd
Inne i hans bröst. Då gick ädlingen,
Den vist tänkande, och satte sig ned
På en plats vid muren, såg på jättarnes verk:
Huru stenbågarne, stödda på pelare,
Uppburo den eviga jordsalen innantill.
Med vatten ur sin hand vederkvickte då
Den utmärkte mannen den svärdsblodige
Frejdade konungen, sin stridsmätte
Vän och herre, samt uppspände hans hjelm.
Beovulf talade och sade om sitt
w. 2685—2760.
Dödliga sår — han visste väl,
Att han genomlefvat alla sina dagar,
Sin jordiska glädje: hans dagars tal
Hade fullständigt utlupit, och döden var helt
nära —:
»Nu skulle jag vilja gifva miu son
»Mina stridsdrägter, om mig förunnats
»Efter min död någon arfvinge,
»Aflad af mig. Jag har styrt detta folk
»I femtio vintrar. Ej har funnits någon
»Sådan konung öfver kringboende folk,
»Som med stridsvänner vågat angripa mig
»Och sprida fasa. På min gård har jag bidat
»Mitt öde här i tiden, har väl skött mitt,
»Ej sökt fiendskap, ej svurit orättfärdigt
»En mängd eder. Sjuk af dödssår,
»Kan jag ha glädje af allt detta;
»Ty menniskornas konung kan ej tillvita mig
»Mord på fränder, nu då mitt lif
»Lemnar min kropp. Gå du genast,
»Käre Viglaf, och skåda skatten.
»Under den grå stenen, nu då ormen ligger
»Och sofver sårad, beröfvad sina skatter.
»Skynda dig nu, att jag ännu må fa
»Fullständigt beskåda guldrikedomen,
»De glänsande smyckena, att jag så mycket
lugnare,
»Sedan jag vunnit skatten, må lemna
»Mitt lif och mitt folk, som jag länge rådt
öfver.»
38.
Jag har sport att efter dessa ord
Vihstans son skyndsamt åtlydde sin stridssjuke
Och sårade furste, bar ringnätet,*)
Den flätade stridsskjortan under bergets tak.
Då såg den segerstolte, modige kämpen,
När han gick till platsen, en mängd smycken
Och guld glittra, liggande på marken,
Underbara verk på muren, den i skymningen
flygande
Gamle ormens håla, samt kärl stå der,
*) Brynjan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
