Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Beovulf - 38 - 39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BEOVULF, vv. 27614-2841. 43
Forna mäns krus, som mist sina prydnader
Och aldrig rengjorts. Der fanns mången hjelm.
Gammal och rostig, en mängd armringar,
Flätade med konst. Lätt kunna guldets
Skatter på marken göra hvilken som helst
Menniska öfvermodig: akte sig den som vill!
Äfven såg han ligga högt öfver skatten
Ett fälttecken af guld, det yppersta afhandens
under
Och konstrikt flätadt. Från detta stod en glans,
Så att han kunde betrakta marken
Och öfverblicka smyckena. Ej var nu der
Ormen att skåda: honom hade svärdseggen
bortryckt.
Jag har sport att då plundrade en man
Skatten i hålan, jättars gamla verk,
Samt lastade i sitt sköte efter eget val
Kannor och fat; äfven tog han fälttecknet,
Det mest lysande i sitt slag. Hans gamle
herres svärd
— Dess egg var af stål — hade förut skadat
Den som en lång tid hade värnat om
Dessa skatter, och mordiskt kringflygande
Om midnätterna, burit för skattens skull
Den heta lågans fasa, till dess han dödades.
Budet skyndade sig, längtande att återvända,
Påskyndad af smyckena. Den högsinte plägades
Af nyfikenhet huruvida han skulle få träffa
Vind-göternas kraftsjuke konung
På den plats i det fria, der han lemnat honom.
Med dessa skatter fann han sin frejdade
Konung och herre blödande af sår
Vid sin lefnads slut. Han började åter
Bestänka honom med vatten, till dess ordets
spets
Bröt fram ur bröstet. Sorgsen skådade
Den gamle Beovulf på guldet och sade:
»Jag tackar med ord härlighetens konung,
»Den evige fursten, herren öfver allt,
»För dessa smycken, som jag här skådar,
»Samt för det jag fått före min dödsdag
»Förvärfva dylikt åt mina män.
»Nu har jag sålt mitt gamla lif
»För denna skatt, främjen I nu
»Folkets tarf; ej kan jag vara här längre.
»Bjuden de stridsberömde efter bålets brand
uppkasta
»En glänsande hög vid hafsudden!
»Den skall till ett minne för mina män
»Resa sig hög på Hvaludden,
»Att den sedan må kallas Beovulfs grafhög
»Af sjöfarande, som föra höga
»Fartyg från fjerran öfver vågornas töcken.»
Af halsen tog sedan den djerfve konungen
En gyllene ring och lemnade den
Jemte sin guldprydda hjelm, armring och brynja
Åt den unge spjutkämpen, bad honom bruka
dem väl:
»Du är den siste utaf vår slägt,
»Af Vägmundingarne. Alla mina slägtingar,
»De kraftige jarlarne har ödet bortsopat
»T skaparens skickelse; jag kommer efter dem.»
Detta var den gamles sista ord
Och hjertetanke, innan han valde bålet,
De heta eldvågorna. Ur hans bröst gick
Själen att söka sanningsvittnenas härlighet.
39.
Så hade det händt den unge mannen,
Att han med sorg fått se den käraste
Han hade på jorden vid lifvets slut
I hjelplöst skick. Äfven låg mördaren.
Den hemska jorddraken beröfvad lifvet,
Kufvad i striden. Ej fick den ringlade ormen
Längre råda öfver ringskatterna,
Utan honom bortryckte svärdens hårda,
Hammarsmidda eggar, skårade i strider;
Så att den vidtflygande, stillad af såren,
Föll på marken nära skattehärden
Och ej längre for flygande genom luften
Och visade sig om midnätterna,
Stolt öfver sina skatter: han föll till jorden
För denne kämpes kraftiga hand.
I sanning hade det — så har jag sport —
Väl bekommit få kämpar i landet,
Äfven om de vågat hvarje bragd,
Att storma fram emot etterfiendens andedrägt
Eller mod händerna antasta ringsalon,
Om de funnit väktaren vaken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
