Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Beovulf - 39 - 40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
Bo i berget. Beovulf fick
Med lifvet gälda de härliga skatterna:
Båda hade då nått till slutet
Af det förgängliga lifvet. Sedan dröjde det ej
länge,
Innan de stridströga, trolösa stackarne
Lemnade skogen, tio tillsammans,
Som förut ej vågat leka med spjuten
Uti sin furstes stora nöd;
Men som nu skamsna buro sköldar
Och stridskläder dit der deu gamle låg,
Samt blickade på Viglaf. Utmattad satt
Fotkämpen nära sin herres axlar,
Bestänkte honom med vatten; men intet hjelpte
denne.
Ej kunde han på jorden, så väl han än ville det,
Kvarhålla lifvet hos spjutfursten,
Kunde ej ändra herrens vilja.
Guds makt ville i gerningar råda
öfver hvarjo menniska, såsom han ännu gör.
På var lätt att få af den unge mannen
Vredgadt tilltal till dem som förspillt sin
hjeltekraft.
Veohstans son Viglaf talade
Med sorgset sinne — såg på okära —:
»Det kan väl säga den som vill tala sannt,
»Att den furste, som gaf eder dessa skatter
»Och stridsrustningar, i hvilka I här stån,
»När på ölbänken konungen ofta
»Gaf sina män, som sutto i salen,
»Hjelm och brynja, de yppersta han kunde
»Någonstädes finna, fjerran eller nära, —
»Att han alldeles onyttigt bortkastat
»Krigskläderna. Då striden nådde honom,
»Hade ej folkkonungen skäl att yfvas öfver
»Sina vapenbröder. Dock unnade honom Gud,
»Segrarnas herre, att han ensam hämnades
»Sig sjelf med svärdseggen, då han behöfde
hjeltekraft.
»Jag kunde gifva honom blott föga
»Lifsskydd i striden, men sökte likväl
»Öfver min förmåga hjelpa min frände.
»Sedan jag med svärdet slagit dödsfienden,
»Blef han allt mattare; elden svallade
»Svagare ur bröstet. För fä försvarare
BEOYULF, Vv. 2842—2924.
»Trängdes kring fursten, då tiden var inne.
»Nu skall er ätt gå miste om skatters mottagande
»Och svärds gifvande, hela odalgården,
»Det kära hemmet. Hvarje man
»Utaf denna stam skall vandra förlustig
»Sin njutna landsrätt, när ädlingarne
»Från fjerran spörja eder flykt,
»Ert ärelösa dåd. Döden är bättre
»För hvarje jarl än ett lif i nesa.»
40.
Han lät sedan förkunna striden i gården
Upp öfver hafsklippan, der jarlaskaran
Satt med sköldar, sorgsen i hågen,
Den morgonlånga dagen, bidande båda delarna:
Den käre mannens sista dag
Och hans återkomst. Nyheterna
Förteg föga den som ridit öfver udden,
Utan talade sanningsenligt hän öfver alla:
»Nu är vind-göternas villige gifvare
»Och furste fast vid dödsbädden,
»Hvilar på liklägret genom ormens dåd.
»Bredvid honom ligger dödsfienden,
»Sjuk af dolksår: med svärdet kunde han ej
»På något vis gifva vidundret
»Något sår. Veohstans son
»Viglaf sitter öfver Beovulf,
»Den ene jarlen öfver den andre döde,
»Håller hugtrött hufvudvakt
»Öfver ljuf och led. Nu har folket
»Att vänta örlig, när konungens fall
»Varder vida kändt utaf
»Frauker och friser. Den hårda fiendskapen
»Mot hugerna började, då Hygelac kom farande
»Med flotta och här till frisernas land,
»Der hetvarerna fällde honom i striden,
»Vållade genom sin kraft och öfvermakt,
»Att brynjekämpen måste böja sig -
»Och föll i hären. Ej gaf sedan fursten
»Smycken åt sin skara. Sedan dess ha vi aldrig
»Att vänta välvilja af Merovingerna.
»Ej hoppas jag alls på fred eller tro
»Af sveafolket: vida blef kändt
»Att Ongentheov beröfvade Hreölingeu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
