Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Beovulf - 41 - 42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
»Främjade folkets väl och än vidare
»Visade mandom. Nu är bäst att vi
»Med snaraste skåda folkkonungen
»Och på bålet bringa den man,
»Som gaf oss ringar. Ej skall blott en del
»Smälta med den modige, utan hela skatten,
»Tallöst guld bittert vunnet,
»Och nu senast har han köpt ringar
»För sitt eget lif. Dem skall branden förtära,
»Elden uppsvälja, ej någon jarl bära
»Ett smycke till minne, ej någon skön kvinna
»Bära kring halsen en ringprydnad,
»Utan skall med sorgsen håg, beröfvad guldet,
»Ofta, ej en gång, trampa främmande land,
»Nu då härföraren nedlagt sitt leende,
»Gamman och jubel. Derför skall månget
»Spjut varda morgonkalit, skall blifva fattadt
»Och lyft af händer; ej harpans klang
»Väcka kämparne, utan den svarta korpen,
»Lysten efter de dödskorade, tala mycket,
»Säga örnen huru väl det gick med måltiden,
»Då han jemte vargen roffade de fallne.»
Sådana dysträ ord talade
Den raske mannen: ej ljög han mycket
I sina ord om skickelserna. — Hela skaran
reste sig.
Dystra gingo de med strömmande tårar
Till foten af Örnudden att skåda undret.
De funno då på sanden utsträckt liflös
På sin hvilobädd den som i flydda tider
Gifvit dem ringar. Då hade sista dagen
Kommit för den gode, och stridskonungen.
Vind-göternas furste, dött en underbar död.
Dessförinnan sågo de der på fältet
En sällsammare varelse, den leda ormen
Ligga midt emot: den lågande draken,
Vild och hemsk, var förbränd af glöden.
Han var femtio fot i längd
Uppå sitt läger. Han hade haft sin fröjd
Nattetid i luften och sedan farit ned
Att söka sin håla: nu var han dödens
Och njöt ej mer af jordhålorna.
Bredvid honom stodo kannor och kärl,
Der lågo fat och dyrbara svärd,
Uppfrätta, af rost, som i jordens famn
BEOVULF, vv. 3006=8081,
De hvilat der under tusen vintrar.
Ofantligt var då detta arf,
Forna mäns guld, bundet med trollsånger,
Så att ingen menniska finge röra
Vid ringsalen, om ej Gud sjelf,
Den sanne segerkonungen, gåfve åt hvem han
ville,
Åt just den man som honom godt syntes
— Han är menniskornas skydd — att öppna
skatten,
42.
Då var skönjbart att denna färd ej utföll lyckligt
För den som med orätt derinne förvarade
Smycken vid murens fot. Förut hade väktaren
Dödat en och annan: nu hämnades
Hårdt denna fejd. Underbart är det hvar
Den kraftberömde jarlen når slutet
Af sina lefnadsöden, då han ej längre kan
Med sina fränder bebo mjödhuset.
Så gick det Beovulf, då han sökte strid
Med bergets väktare: sjelf visste han ej
Hvad som skulle vålla hans skilsmessa från
lifvet.
Så hade de frejdade furstarne, som ditlagt
skatterna,
Belagt dem till domedag med djup förbannelse:
Att den man, som beträdde detta fält, skulle vara
Hemfallen under skuld, inspärrad på osaliga
orter,
Fastgjord med helvetesfjettrar och straffad för
sina synder.
Ej var han guldgirig: hellre hade han
Förut skådat herrens nåd.*)
Veohstans son Viglaf talade:
»Ofta måste mången jarl för ens skull
»Lida förföljelse, såsom oss vederfarits.
»Ej kunde vi öfvertala med något råd
»Den käre fursten, rikets herde,
»Att ej angripa den der guldväktaren,
*) Detta svåra ställe tolkas på flere sätt. Af
Bugge så:
Icke hade han förut fullständigare
Skådat herrens guldrika nåd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
