Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Beovulf - 42 - 43
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BEOVULF, vv. 3082—3162. 47
»Låta honom ligga, der han länge varit,
»Bebo sitt hemvist till verldens ända.
»Det höga ödet har rådt. Den bittert för-
värfvade
»Skatten är skådad: för mäktigt var det öde,
»Som drog hit denne furste.
»Jag var derinne och öfverblickade alla
»Husets smycken, då jag fått tillfälle,
»Och den ej behagliga färden stod fri
»In under jordmuren. I hast fattade jag
»Med mina händer en väldig börda
»Af dyrbara skatter och bar den hit ut
»Till min konung. Han var då ännu lefvande,
»Vis och vid sans. Sorgsen talade då
»Den gamle rätt mycket, lät helsa eder,
»Bad eder uppföra efter den döde vännen*)
»På bålets plats en reslig hög,
»Stor och härlig, liksom han varit bland män
»Den ärorikaste kämpe vida öfver jorden,
»Medan han fick njuta borgskatterna.
»Låtom oss än en gång skynda att se
»Och uppsöka de konstrika sakerna,
»Undren vid murens fot! Jag skall visa vägen,
»Att I på nära håll mån skåda nog
»Ringar och hopadt guld. Må båren vara
»Genast färdiggjord, då vi komma ut,
»Och må vi sedan bära vår furste,
»Den käre mannen dit der han länge
»Skall vänta i herrens skydd!»
Vihstans son, den stridsdjerfve mannen,
Lät sedan bjuda många tappra
Odalmän, att skarornas herrar
Skulle från fjerran forsla ved
Till den godes bål. »Nu skall glöden förtära
»— Den mörka lågan växa — kämparnes
herskare,
»Som ofta uthärdat jernskuren,
»Då pilarnas storm, drifven af strängarna,
»Susade Öfver sköldmuren, och skaftet gjorde
nytta,
»Påskyndade pilen, drifvet af fjädrarna.»
Nu kallade Vihstans vise
Son ur konungens följe sju
*) Handskriften har; ‘efter vännens bragder’.
De yppersta män samman kring sig,
Gick sjelf den åttonde stridskämpen
Under fiendens tak. En gick i spetsen
Och bar i handen en brinnande fackla.
Ej blef der då lottning om hvem som skulle
Bortföra skatten, när de herrelöse
Männen fingo se en del ligga
Förgänglig i salen. Föga sörjde man
Öfver att de skyndsamt buro ut
De dyrbara smyckena. Äfven välte de draken
Öfver klippmuren, läto hafvet taga,
Floden famna smyckenas herde.
Der lastades på vagn en otalig mängd
Vridet guld, och ädlingen bars,
Den grånade kämpen, till Hvaludden.
43.
Åt honom uppförde götamännen sedan
På jorden ett fast och starkt bål,
Behängdt med hjelmar och stridssköldar,
Glänsande brynjor, såsom han bedt.
De sörjande hjeltarne lade sedan i midten
Den frejdade fursten, sin käre herre.
Sedan började krigarne väcka på berget
Den största af båleldar. Upp ur kvalmet steg
Vedens svarta rök, susande låga,
Omgifven af verop — vindens brus lade sig —,
Till dess hon hade, het i sitt inre,
Brutit benhuset. Dystra i hågen,
Klagade de sin sorg, sin herres död.
Och äfven makan med bundna lockar
Knöt, bruten af smärta, sorgesång vid sorgesång.
• ........ Himlen svalde röken.
Sedan uppförde vind-göterna på bergets
Sluttning en grafkulle, som var hög och bred,
Vida synlig för sjöfarande,
Samt upptimrade på tio dagar
Den stridsdjerfves vård kring brändernas lem-
ningar,
OmgåfVo den med en mur, såsom de högvise
*) Af 8 halfverser kunna endast fragment lämas
i handskriften.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
