Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett klockbyte.
— Gucl vet livad Sven och Petter i Kilabo ha’ att dras
om, men hissnesamt är det, att två annars så kloka och
bastanta karlar ska’ nu i fyrtio års tid ha’ gått och glott
illa på hvarandra, rätt så grannar dom ä’!
Jag minns nu inte för momangen, hvem det var utaf
oss, som yttrade ofvanstående tänkvärda ord en söndagskväll.
Men sanningsord voro de i alla fall.
Saken var den, att vi samma söndagsafton hade
kommit tillsamman på slaktgille i Fläskåsen hos Petter Magnus,
och där pratades och dumderades, gubevars, en hel hop,
såsom man ju alltid gör, när man är mätt och god och
belåten. Det heter ju därför också, att en mätt mage gör
ett lätt humör.
Nå, rätt som vi sutto där, slängde en af oss fram de
där orden om Kilabomännens ömsesidiga och grufliga
ovänskap, hvilken ovänskap varit en visa i grannhället i bortåt
fyratio års tid.
Nu kom väl talet att falla på gubbarne närmast af
den anledning, att Sven låg på sin dödsbädd och väl aldrig
skulle komma att få höra gök mer, som man säger.
Han hade så långt man mindes tillbaka haft ett dåligt
bröst samt hostat och regerat. När nu höstdimman kommit
och lagt sig på’et, blef han riktigt knäckt och låg där, som
sagdt, väntande på förlossningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
