mödor eller föllo offer för de vilda djuren, så blev oss detta till slut så prövande, att vi önskade få draga våra färde igen. Därtill var dock ännu föga utsikt. Kölden var så fruktansvärd, att flera ryssar fingo sina fingrar bortfrusna; svarta som kol hängde och slängde de vid sina senor, och då vi räckte dem deras föda, måste de fasthålla den med handstumparna, en ömklig syn. Andra förfröso öron, näsa och fötter, Joris van Cats fick en frostfläck stor som en daler i ansiktet, Andries van Wouw förfrös ena örsnibben och penningmästaren en av sina fingrar. Om de gått in i värmen, så skulle dessa vitfrusna kroppsdelar ha svartnat och fallit bort, men genom att först länge gnida dem med snö, blevo de Gud ske lov räddade utan att deras ägare hade vidare men av det. Då kocken stod över elden för att laga maten, fröso vid flera tillfällen hans skägg och mustascher fast vid varandra och voro så fulla av istappar, att han knappast kunde tala. Försökte han taga bort de sistnämnda, rann stundom bloden. Detsamma hände upprepade gånger mig själv och Andries Jacobsz. van Wouw inne i vår stuga. Med herrar sände- budens tillstånd hade vi nämligen själva uppfört en dylik i vårt kvarter av virke, som vi hämtat från andra sidan en sjö. Innan den ännu hunnit 120