på ett par fat, var det ännu ej upptöat inuti. En annan gång serverades en lång och tjock gädda, som stekts på rost, av vilken vi kunde äta ytterbitarna, under det att den var frusen kring benet. Detta kan synas omöjligt, om man icke förstår orsaken. Som nämnt stod vårt kök under bar himmel och bestod av en med granris täckt inhägnad utan tak. Det kunde därför ej bli mycket varmt och tjänade huvudsakligen som till- flyktsort för kocken. Då nu gäddan sattes på elden, blev den visserligen kokt på undersidan, men förblev till följd av den fruktansvärda kölden i köket frusen ovanpå, varjämte eldsvärmen hade svårt att tränga in till benet på den tjocka fisken. På samma sätt var det med köttet, ty kittlarna voro vanligen så fulla, att de översta bitarna icke kommo under vattnet, varför de hindrades från att koka. Det liknade för resten mest en stenhård isklump, då det lades i grytan. Även gäddorna, somliga två till tre fot långa, voro hårda som stockar, då de kastades ned i köket, och hade då varit frusna i fjorton dar eller tre veckor. Äggen, som vi fingo i säckar, voro så hårdfrusna, att intet enda gick sönder, då säcken sattes ned från släden på köksgolvet. De voro ej heller alltid så färska som önskligt, men voro två eller tre skämda i en omelett, så 122