var det icke så noga, man fick vara glad att få några alls. Då vi som sagt icke fingo någon tillförsel, började på sistone allting att tryta, och värre blev det dag för dag. Vi hade därför redan omkring fyra veckor till- baka beslutat att draga oss från förhandlingarna, så mycket mer som vi sågo, att vi icke kommo någon vart med ryssarna och att dessa kunde låta oss ligga där ett år, obekymrade om vi omkommo av hunger och umbäranden. På herrar sändebudens befallning hade vi därför sänt en del av tjänarna med vårt bagage i förväg till Novgorod i den fasta övertygelsen att vi själva en dag senare skulle följa efter, och för att så litet som möjligt betunga oss med resgods på vägen, behöllo vi icke ens ombyte av linne och kläder. Då ryssarna märkte detta, hade de samma natt sänt ett bud till herrar sändebuden och fältöversten med underrättelse, att brev ankommit från storfursten och med begäran, att herrarna samtligen ville begiva sig till engelske ambassadören i Diderina för att rådpläga i anledning därav. Det sades, att ryssarna satt ihop detta brev för att kvarhålla herrarna ännu längre på platsen.1 De stannade också i ytterligare fjorton dagar. Vi hade nu omkring sex veckors tid varit utan ombyte av linne och kläder, och några av sällskapet hade fått 123