om vår förestående ankomst, hade han lupit till skogs. Vi funno därför ingen hemma, utan fingo reda oss med våra magra, utpumpade krakar bäst vi kunde. Då bönderna flytt sin kos, måste vi den 30 taga en annan väg än den tillämnade. I Kouuiarue (Kuolemajärvi?) fodrade vi hästarna med torkad åkerfräken, som här växer i överflöd. Mötte vi bönder på vägen, togo vi hästar och hö från dem. Vi foro över en insjö, som endast var en mil lång, men utan banad väg över isen. Du store Gud, vilket besvär vi hade! Vi vadade i snö till över knäna, hästarna hade den största möda att komma framåt, och till råga på allt uppstod en häftig snöyra, så att vi tackade Gud när vi väl kommo i land. Mitt ute på sjön fingo vi näm- ligen syn på en liten holme med en by, dit vi styrde vår kurs. Den hette Koripa. Vi fingo logi hos en fattig fiskare, som trakterade oss efter bästa förmåga. Ovädret räckte till efter midnatt. I dagningen den 31 fortsatte vi den återstående halva milen över sjön, icke utan stort besvär och mycken tidspillan, då vi fortfarande måste gå till fots till följd av den obanade vägen. Vid 9-tiden kommo vi fram till Finska viken och togo in i en bondstuga, men bonden, som märkt 239