Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den 27 December
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Detta sista ställe förklarar ock en händelse, som ofta bekymrar wälmenta själar,
nemligen att på wissa tider, isynnerhet då evangelium
blifwit med kraft och wälsignelse predikadt i ett land, äfwen de grufligaste
willfarelser då uppstå och spridas i tal och skrift, ja, uppenbara anfall
göras mot tron på Gud och Christus. Då förskräckas Guds barn wid
tanken på de många, som skola bortföras ifrån sjelfwa hufwudsanningarna och
förwandlas rentaf till förnekare. Men då böra wi weta, att
sådana händelser utgöra Guds straffdomar öfwer de obotfärdiga, hwilka,
med all den Guds nåd som dem erbjudes, aldrig låta säga sig, utan
alltid stå Guds Ande emot. Och wi få icke klandra Guds domar, äfwen
då de wisa sig i en så förskräcklig wrede, att Han sänder kraftig
willfarelse till dem, som icke wille tro sanningen. Det är wisserligen
ömmande, ja, en gruflig sak att skåda, huru odödliga själar nu skola
förwillas och förhärdas, så att de "skola tro lögnen, på det de skola warda
dömda"; men wi måste ock besinna, att det icke heller är något ringa,
det de hafwa begått emot den store Herren, då de emotstått och föraktat
all hans nåd — då de tilläfwentyrs icke blott hört hans ord på det
kraftigaste sätt framställas, utan ock sett hans Andes werk inom landet
uti många menniskors omwändelse, och dock emotstått den kraftiga wäckelse,
som deri ligger - då de kanske äfwen på sina egna hjertan kännt
hans hulda klappande och dock föraktat allt och gått bort till werlden
och fåfängligheten. På ett så förskräckligt förakt emot Gud måste ju ock
följa någon förskräcklig dom. Gud är större än menniskan. Det är
wisst grufligt, att menniskor skola förtappas, men det är intet mindre,
att den store Guden skall blifwa föraktad och gäckad. Det skall wisst
äfwen blifwa en förskräcklig syn, när Domaren på den yttersta dagen
bortwisar de osaliga till den ewiga pinan; men då skall Gud wara så
stor och herrlig för de rättfärdiga, att de icke skola hålla de obotfärdigas
ondska mindre än deras straff, att de under outsäglig förundran öfwer
Guds stora nåd och långmodighet, som frälst dem sjelfwa wid all deras
synd och owärdighet, skola med afseende på de osaliga bekänna Guds
rättfärdighet och endast säga: "Gud, dina domar äro rätta och allesammans
rättfärdiga." Sådant böra wi betänka, när kraftiga willfarelser
förwilla menniskor, som hört men föraktat sanningen. Straffdomen är
gruflig, men icke större än deras brott. Om wi tycka, att Guds straffdom
är för hård, kommer det blott deraf, att wi icke hålla Gud för så
stor, som Han är.
Dyra själ, betänk, hwad Gud dig gifwit,
Hwad din Jesus wunnit har åt dig;
Då Han, tryckt af dina synders börda,
Gick för dig den tunga korsets stig.
O, må Han dig då en gång ej sakna
Bland de frälsta i sin bröllopssal.
Wik ej af, war trofast intill döden,
Om uti hans namn du gjort ditt wal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
