Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Frossans Etiologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
237
strand för 1856: ”frossan utbredde sig nu efter vattendragen mot
nordvest till trakter, der den icke i mannaminne förekommit, upp
mot norska gränseu.” För år 1858 yttrar Warodell: ”inom
åtskilliga byar, belägna utefter vattendragen, angrepos hela bushåll,
deremot voro sjukdomsfallen betydligt fåtaligare på den från desamma
aflägsnare mera låglända trakten såsom Långseruds socken.” Om
frossan i Näs distrikt meddelar Ekegren i berättelsen för år 1848,
att ”endast de mera högt liggande och från vatten aflägsnade ställena
mera befriades” och för 1854: ”frossorna ökades till antalet betydligt,
särdeles på de lågländare trakterna.” Och Grafström angifver
(årsb. 1862) frossan utefter vattendragen i detta distrikt vara ”så
allmän, att nära hälften af derinvid boende allmoge under våren,
sommaren och hösten deraf angripes.”
Likartade uppgifter föreligga äfven från Dalsland. Spgerstedt
skrifver år 1850 (H. br.) härutinnan: ”allmännast blefvo de, som
bodde vid sjökusten eller nära vattendrag, af sjukdomen angripne.
Deremot voro de, som bodde på högländare ställen, mindre utsatta
för densamma.” I sin årsberättelse för 1854 yttrar samme läkare:
”att frossepidemien förnämligast uppstått af det låga vattenståndet
och häraf uppkommande exhalationer vid låglända och sumpigt
belägna ställen, dertill anser jag mig hafva mycken anledning att sluta
just deraf, att alla de, som af frossor angrepos antingen hade sina
bostäder vid sjökusten eller vattendragen, eller af någon anledning
kommo att vistas å så belägna ställen, då deremot ingen enda, som
bodde å torrare eller högt belägna ställen, mig veterligt i frossa
insjuknat.” Körande vattenståndets i Wenern vexlingar och
frossjuk-lighetens beroende deraf har D. Ekelund (H. br.) lemnat följande
upplysande meddelande: ”Så vidt min observationsförmåga och
fyraåriga verksamhet räcka, har jag tyckt mig finna, att Wenervikarnes
låga, sumpiga stränder äro riktiga frosshem. Der får man alltid
vårens förstling, och der tyckes den trifvas bäst. På sommaren
aftager dess intensitet, och de fall, som emot hösten och vintern visa
sig, förekomma ofta inåt landet längre från Wenern. Genom större
nederbörd det ena än det andra året skiftar naturligtvis vattenhöjden
i sjön, men denna skiftning följer ej som i andra sjöar årstiderna,
utan varar i anseende till sjöns storlek och långväga tillflöden flere
år, tills det höga vattnet genom litet snöfall på norska fjellen ocij j
Wermlands skogar påföljande sommar sjunker ned år efter år till
sitt lägsta stånd och lemnar det låga flacka landet blottadt ända till
15—20 tunnlands vidd, kring somliga vikar mer, kring somliga mindre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
