Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Frossans Etiologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238
naturligtvis. Den blottade sjöbotteu bildar dä till en början ett
stagnerande träsk, hvilket dock småningom uttorkar, och, om det låga
vattenståndet varar flera år, kan det odlas och besås och lemnar då
rika skördar. Man är säker att, om sjön vid såningstiden är i
af-tagande, stiger han icke det året. Nästa sommar kan den åter stiga
och återtager då sitt lån, som derföre af jordegarne kallas
Weners-skänken. Då sjöbotten bär säd eller öfversköljes af vatten är
helso-tillståndet bäst och tvärtom”. Körande Dalskogssocken, hvarest enligt
C. F. Kjellberg (årsb. f. 1859) frossa nästan årligen är gängse,
omtalas att ”trakten är uppfyld af kärr, mossar och mindre insjöar.”
Följande notiser i denna sak tillhöra Westergötland. Brodd
meddelar år 1765: ”besynnerligen de orter, som ligga sankt och gränsa
intill Wenern, Wettern, Hornborga, Omsjö och Wikasjöarne, äro
framför anjlra af denna passion nästan årligen besökta”1). Alm
skrifver för 1812 från Wenersborg: ”1 Tunhems pastorat och i
synnerhet de sumpigare trakterna deraf blef frossan gängse strax vid
islossningen. Den hade i synnerhet angripit gammalt folk och barn, som bodde vid
sumpiga ställen, och der vattnet öfversvämraat. På andra ställen af
distriktet visade sig frossan äfven, men blott sporadice.” Och Kjellberg
meddelar från samma distrikt för 1855: ”frossor högst allmänna,
synnerligast i närheten af sjöar, elfvar och träsk;” och för 1856: ”under hela
året förekom ett och annat fall af frossa efter stränderna af Göta
elf.” Rinman berättar för år 1854 från Trollhättan: ”de, som bodde
utefter elfkanten och invid kanalen, voro mest utsatta för sjukdomen,
då deremot de längre bort från vatten och högre upp på bergen
boende voro mera friade derifrån”. Olander meddelar från Lidköpings
distrikt: ”med sjön Wenerns utsjunkning sommaren 1826 uppkommo
frossor i de trakter, som gränsa derintill i synnerhet i Otterstads
församling, som omgifves öfverallt af långa grund och genomskäres i
alla direktioner af mader och kärr.” Och Fry km an för 1849 från
samma distrikt: frossorna allmännast utefter stränderna af Wenern
söder om Kiunekulle (d. v. s. inom Lidköpings stad, Örslösa,
Sunners-bergs, Otterstads, Tådeues, Särestads och Näs församlingar) mera
sällsynt utåt slätten, och på Kinnekulle alls icke”. G ræve uppgifver
också frossan såsom ”endemisk utefter Wenerns låga periodiskt
öf-versvämmade strand”. Om frossan år 1848 i Mariestads distrikt
yttrar Huss att ”sjukdomen allmännast förekom i de omkring sjöarne
belägna och sankare trakterna.” Från Hjo distrikt rapporterar
Sandegren för 1848: ”få hushåll undgingo frossan helt och hållet,
1) Med.-Werk. Tillstånd. Sthm 1765. s. 101.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
