Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Namnet.
37 I
— jag måste lemna dig nu, Amalia; men — du
skall snart höra ilrån mig. Farväl!» Hon var
dödligt blek, men skymningen hindrade Amalia
att se det. Hon följde Hertha orolig:
»Du blir väl bra snart åter?»
»Jag hoppas; — jag tror det,»
»Och du kommer snart igen till mig? ...»
»Snart. Så snart jag kan det.»
»Och du gömmer hemligheten, namnet, som
grafven!»
»Som grafven!» upprepade den stackars Hertha
med dof röst i det hon lemnade rummet. I
trappan måste hon stadna. Hon satte sig ned pä ett
trappsteg och lutade hufvudet mot muren och
önskade sig ett ögonblick att förlora medvetandet
och lifvet. Gåendes steg i trappan jagade henne
upp. Som èn tungt drömmande gick hon hemåt.
En odräglig tyngd låg på hennes bröst, och det
eviga mörkret tycktes henne utbreda sina svarta
vingar öfver lifvet och verlden. När hon gick
igenom stadens nedbrända tomter, måste hon åter
stadna. Hon satte sig på en svartnad mur. »Var
lifvets och verklighetens yttersta sanning,
yttersta verklighet en — ruin! Yngve! Yngve!»
Hon kom hem. Hennes unga systrar
kastade sig i hennes famn.
»Du har dröjt så länge! — och det är så
mörkt- Vi ha varit så ängsliga!» Hertha kysste
sina älsklingar, bad dem lemna henne allena en
stund och gick in i sitt rum.
En stund sednare kom hon ut, skenbart
lugn, för att med den öfriga familjen sälta sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
