Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
27-4
Namnet.
»Du måste säga mig mer, Amalia! sade Hertha
med fruktansvärdt allvar, du måste säga mig dens
namn, som är fader till ditt barn.»
»Omöjligt!» svarade Amalia. »Begär det icke
af mig, Hertha. Allt, allt vill jag säga dig, blott
icke det. Jag har svurit, att icke säga det. Jag
skulle göra honom olycklig, stänga hans
framtid;... nej, nej, aldrig!...»
»Svara mig,» sade Hertha med en röst, som
lät hemsk, så lugn, så sakta och likväl
fruktansvärdt befallande var den, »är namnet — Yngve
Nordin ?»
Amalia sprang upp. »Min Gud, Hertha!
Huru, huru — har du fått veta namnet?.. . Jag
har aldrig nämnt det för någon; jag hade
svurit att dölja det!... Jag var skyldig honom det,
ty — jag hade mera skuld än han. Mitt
oförlåtliga lättsinne var skulden; — jag lockade honom,
och icke han mig, — det är sanningen, hela
sanningen. Ilan var svag, men han är god. Han
vill nu godtgöra — han vill sörja för sitt barn!
o! han är i grunden ädel och god!...»
Amalia hade kunnat länge fortfara så, Hertha
hörde henne, efter den första bekännelsen,
knappast mer. Rummet, jorden, hela verlden liksom
rörde sig af sitt rum; hon svindlade och måste
sätta sig. Tyst och med ansigtet nedlutadt i sina
händer, satt hon orörlig, ända tills Amalia nalkades
henne, oroligt frågande:
»Hertha! Hvarför sitter du så? Vill du inte
se på mig, säga mig ett ord? — Mår du illa!»
»Ja,» svarade Hertha, i del, hon långsamt
reste sig upp — »mitt hufvud känns underligt, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
