Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
157 Alllielgona-lugnet.
herrskarinna, skall ej som naturen undergå
skickeisen endast i passiv undergifvenhet; hon bör
emottaga den, bära den med vaken känsla af sin
förvandlings mål, och äfven vid vinterns
annalkande bereda sig för den nya vårens lif. I)et
är hennes härliga företrädesrätt. Djupt erkände
Hertha denna; och det gaf en ny adel åt hennes
icke vanliga utseende och åt henne en ny makt
öfver menniskors sinnen. Om hon ej alltid
kunde besegra den inre stormen, om hennes frid
ännu förmörkades af dystra skuggor, så låg
skulden härför mindre hos henne sjelf än hos den
verld med hvilken hennes rättsinniga själ ännu i
det sista måste kämpa.
De som sågo henne under de månader som
närmast föregingo hennes bortgång blefvo
vanligtvis i hög grad träffade af hennes utseende och
väsen. En af dem skref så om ett besök hos henne.
»Jag väntade en stund ensam uti
Iduna-salen, medan man anmä|le mig, och förnöjde mig
med att betrakta dess vackra bildstoder och
blommande växter. Jag hade icke på inånga år sett
Hertha, icke sedan jag fann henne en stolt och
temligen obehaglig Hicka, synbarligen i disharmoni
med sig sjelf och med verlden. Då nu dörren
lill sälen öppnades och en ädel men tydligen af
sjukdom lärd gestalt inträdde stödd vid en staf
med hvitt elfenbenshufvud, så hade jag möda
att i henne igenkänna den förra Hertha. Del
sträfva, stundom ringaktande i hennes uttryck,
som fordom hade stött min lilla egenkärlek, fanns
icke mer. Det var något fullkomligt öppel och
Välvilligt i del leende med hvilket hon gick mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
