Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av honom ge samma bild: en ung man med Aladdins
gåvor och Noureddins förbannelse. En av
hans kamrater på Vermlands fältjägarecorps, den
bekante järnvägsbyggaren Claes Adelsköld, ger i
sina levnadsminnen följande karaktäristik av
Ferdinand Fröding:
»Ung, rik, vacker som en Adonis, med den
mest tjusande sångstämma, isynnerhet de unga
damernas avgud, borde han väl, om någon, varit
lycklig — och likväl stod hans enda förtröstan,
hans enda hopp till döden — förintaren.» Han
älskade, berättar Adelsköld vidare, ensliga
vandringar i natten och improviserade då gärna, »men
hans improvisationer gingo oftast i djupaste molltoner,
röjande förtvivlan om allt i världen, och att
något var i olag inom honom själv».
En djup melankoli präglar i själva verket vad
Ferdinand Fröding diktade. I romantiska
naturstämningar efter samtida mönster skrev han om
dödsaningar och dödslängtan. Även om ordalagen
äro efterklang, voro de känslor och tillstånd som
de uttryckte icke lånta eller låtsade. Jag anför
här en av dessa dikter, författad till melodin
»Vårvindar friska»:
Näcken i säven
nickar, den räven.
Gullharpan blänker uti månens sken.
Men uppå randen
utav grön stranden
mörklockad yngling står.
Fåfängt han söker dämpa hjärtats slag;
smärtan förvrider bleka anletsdrag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
