Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— men ej till människor. Jag längtar marken,
jag längtar stenarne där barn jag lekt.
Och i den andra diktsamlingen hade han i »Hemmet»
med en stilla försynt stämma biktat om sin fångenskap
hos det gångna och glömda: »Jag lefver som en skugga,
där mina minnen lefva.» Men han stannade inte därvid.
Liksom han förklarat, att det var honom omöjligt att begripa,
hur någon kunde lefva för sin konst, att inbillningens
skapelser bara voro ersättning för handlingar, så måste han få mer
än grundstämningen, naturkänslan för den jord, där han
byggt sitt hem. Han trifdes inte vid att lefva »i njugga
och långa år, som väfva af gråa garn mitt öde». Men han
hittade inte människor att intressera sig för ikring sig. Det
var för litet af idealitet i samtidens lif. Hvad han längtade
efter var »norrmännens och finnarnes nationella idealitet,
om icke en ännu bredare — en sådan fulltonig och klockklar
idealitet, då luften sjunger öfver landet och man väntar att
hvar hustru skall föda en Messias». En sådan stämning
frågar inte efter små och enstaka människoöden. I motsats
till nästan alla andra i sin generation har Heidenstam på
sätt och vis något hårdt, något kallt i sin natur, som erinrar
om det obekymrade hos stora och förödande krigare. I
»Natten» heter det:
Jag står den åldern nära,
då ingen människorna mer
kan älska eller ära.
Den lärdom sist dock kvar bär hem
att Kains barn ej akta.
Mot det, som högre är än dem
mitt hjärta öppnas sakta.
Det var ett drag af svensk abstrakt etik hos honom,
att till gudinna kora rättfärdigheten, »som är tillvarons mål
och därför för mer än människorna själfva» — ett ord som
han upprepar i annan form i: »Inbillningens logik» om poeten
Ignotus: »han kunde icke älska människorna, ty han älskade
rättfärdigheten; han älskade det som var mer än människorna.»
Det är denna abstrakta rättfärdighetskänsla, som
bär Karolinerna och som mer än något annat gjort dessa
trettifyra berättelser till ett verk fullt af egenart och
storhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 14:59:32 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/bgrsvskald/0011.html
