Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hans hjälte är inte Karl själf, och endast oegentligt
taladt det svenska folket. Hvad han förhärligat — ty
Karolinerna umbära endast undantagsvis det lågande patos som
glorifierar — det är snarast folkandan. Lika litet som
Runeberg i »Fänrik Stål» har Heidenstam här gifvit
idealiserade figurer, grannlåtstyper. Tvärtom har han ofta nog
varit bisarr; som alltid har det pittoreska lockat honom, och
det har ofta bestått en strid med hans senare års sträfvan
efter stora, förenklade linjer, monumental hållning, stiliserad
skönhetstyp. Men när denna sträfvan segrat, då har han
skapat en sådan ren, enkel och mäktig prosa som »En
hjältes likfärd», hvars underbara klang af högtid, sorg och
bragdens evighet tvingar tårar i ögat. »Karolinerna» ha
blifvit mycket älskade, utan att ändå taga med den furie
som t. d. just »Fänrik Stål». Hvarför icke? Sannolikt
emedan de skrifvits på prosa, ty det var som talt ur vårt
innersta, när Hans Alienus i radikal motsats mot Strindbergs
och realisternas förakt för vers påstod att: »Versen
är en konst för män, prosan för glasögonsormar.» I vers
skulle »Karolinerna» ännu tydligare visat att de äro ett epos af
samma typ som Fritjofs saga och Fänrik Stål, romanscykeln,
vår inhemska älsklingsform; men de hade då säkerligen
saknat den fyllighet och mångfald, som prosan medger.
Men, »Karolinerna» voro mera än bara ett epos. Det
var visserligen en förvånande pastichekonst, byggd på långa
studier och med rikt begagnande af gamla memoarer och
skildringar, — t. d. i »Gröna gången» och »Poltava» —
men man märker ej ett egentligt historiskt intresse bakom.
Efter att ha läst Heidenstams arbete kan man likväl vara
okunnig om att ha läst skildringar ur ett krig, där vi tömde
våra sista krafter för att hindra Ryssland i mer än ett halft
hundra år att hota väldena på Europas kontinent; men man
är icke okunnig om hvad det vill säga att folk och konung
äro ett, att alla viljor spännas, alla krafter sträckas för en
stor uppgift. Stolthet och plikt, hjältemod och snille, allt
gifves och tages i en oerhörd ansträngning på tjugu år,
för att visa tålamod och ståndaktighet. Det är mänskliggörandet
af det kategoriska imperativet. Morsgrisen glömmer
sin svaghet och sina krämpor och gör god tjänst som soldat.
Petit-maîtrens sprättiga lilla värja blir lika fruktansvärd
som den bondstarka knektens tunga huggpamp. Fatburshustruns
skrumpna gumkropp får en krigares sega uthållighet.
Den förbittrade, dödsskjutna soldaten kväfver förbannelserna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
