Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han gjort en ny och egendomlig figur. Han har försmått
de anknytningspunkter, som möjligen kunnat vinnas ur de
gamla tokiga etymologiska konstruktionerna af mannens
tillnamn: Filbiter = den som är bitter på Filip (Filip af
Anjou), eller Filbyter = den som byter (hustru) med Filip
af Anjou, eller Fyllbyter = Fyllbytta, d. v. s. som
Lagerbring uttrycker sig: »en stor suphjälte, hvilket räknades
då för tiden bland adeliga öfningar. Hans ursprung låter
Heidenstam vara okändt — annars har han af många
antagits vara utlänning, medan Tuneld åter håller på hans
svenskhet — och gör hans karaktär till en motsats mot
den lustiga Brassebonden, i hvilken han för inte länge sedan
personliggjorde en svensk egenskap: att kunna skapa fest och
försköning ikring sig utan rikedom. Folkungaättens förste är
en hård, trumpen, girig man, för hvilken godset och ätten äro
allt. Han har en grundläggares hårdhet och ensidighet.
Här som flerstädes annars är Heidenstam tydligen böjd
för att betona det stora och berättigade i en dylik hänsynslös
gärning för ett samlande mål — det är oppositionen mot
1800-talets individualism, som här tar till orda i släktens,
landets namn.
Historien är emellertid inte enbart en sägen om »hur
ett frö gömdes i mullen, innan ett stort träd kunde växa»,
utan också en människoskildring. Den gamle Folke är
inte bara en målmedveten, kraftfull, envis skapare, utan
också en olycklig ensling. Visade redan boken om Birgitta,
att Heidenstam sträfvade efter en ingående själsanalys
samtidigt med att han ännu afgjordare än förr gjorde en
kapitelföljd till ett tafvelgalleri, framträder det psykologiska
intresset ännu tydligare i »Folkungaträdet». Det tycks, som
om två strömningar här lupe samman. Den gripande
smärta, som ropar i berättelsen om den gamla gubbens
förtviflade och lönlösa sökan öfver hela landet efter sin
bortröfvade sonson, ligger så långt ifrån själfva
grundstämningen och behöfs ju inte heller till förklaring af det
tragiska slutet, att den förefaller mig ha en rent personlig
innebörd, vara en djupare bekännelse i dikt om själslidande
än något af Heidenstams tidigare verk. Men tragiken i
Folke Filbyters lifsöde har äfven en allmängiltig karaktär.
Det är klyftan mellan släkleden, skilda åt af olika åsikter,
olika syften, olika talesätt. Det är också olyckan att vara
en stor man. Heidenstam har städse haft lust att proklamera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
