Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
världen som de ondas triumfplats, och ge de stora syftenas
bärare törnekronor. Gunnar ifrån Lidarände fick höra de
bittra orden:
Till landsflykt födas våra främsta män.
Var stolt att hedera ej blef dig förmenad.
Den är ej värd ett handslag af en vän,
som icke tio längta att se stenad.
Och i Fången, en till Hellas förlagd dikt, är detta de
storas olycksöde själfva kärnan. »Våra store skulle ropa:
Blir med godt det goda gäldadt, slocknar flamman som oss
eldat, vi till dvärgar krympa hopa». Ännu bestämdare,
ännu mera rakt ur hjärtat klingar samma ton i »Folkungaträdet».
Den gamla blindade Jakob, som får lida åratals
lidanden i Folke Filbyters hus, emedan han stulit och fört
bort den lilla Folke, talar om orättvisan med de Heidenstamska
bilder, som säga oss, att författarens eget hjärta
klappat i takt med det upprörda talet: »Det fanns en tid,
då jag ropade förbannelse öfver orättvisan i världen, men
jag har slutat upp. Nej, piska våra kroppar med dina
hårda vingslag, du, orättvisa, och väck oss, väck oss! — — —
Orättvisan är den sträfva och stickiga ved, som måste staplas
upp, där eld skall brinna. — — — Hur skulle det se ut
här i lifvet omkring oss, i fall de goda förlorade vissheten
om straff och började att räkna på vinst alldeles som de
onda! Då blefve det goda ett ännu värre ondt än det onda.
Belöningar äro människors verk, och med dem söka de att
till sitt eget fördärf rubba orättvisans grundvalar. Hur
krymper inte allt stort i sina mått, når det lönas efter
förtjänst, men det, som förgås i orättvisa, det fortsätter att
ropa, ungt och evinnerligt, ännu ur sin graf. Orättvisan
är det djupaste och heligaste, som blef ingjutet i skapelsen,
på det att starka varelser skulle kunna uppstå.»
En sammanfattning af hans arbeten under dessa sista
år visar ett fortsatt införlifvande med det svenska, hvars
traditioner han tar opp utan att egentligen ge efter på
sina individuella egendomligheter. Han har inte glömt det
sagornas Hellas, som var honom kärt i ungdomen, det syns
på en käck och stämningsfull skiss som »Herakles». Han
har inte heller alldeles lagt af det stora skämt, som ligger
i hans lynne — se »Lek och liknelser» — men som är
den af hans gåfvor, som han brukat minst. Hans hugskott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 14:59:32 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/bgrsvskald/0015.html
