Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lidanden. Skildringarna af afresan äro nog höjdpunkten i
bokens första del. Hur de sjunga den tavtologiska,
suggererande »Vi få mötas en gång, vi få mötas en gång, vi
få mötas i Eden en gång», när de fara öfver Dalälfven;
»det var deras hemlands blå kullar, älfvens gråa vatten
och de bugande träden, som de sjöngo till; de skulle aldrig
se dem mer, och ur strupar, som tillsnördes af gråt, trängde
afskedssången»; den gripande scenen, då Per Olofsson,
som stannar hemma, säger åt Ljung Björn, hans hustru
och barn, att han köpt igen deras gård, och att de ska
tala om för sonen, Lill Erik (2 år), att gården är
återförvärfvad; Gunhild, bilden af den arma fanatismen, som
reser, som inte kan annat än resa, och hela tiden tuggar
om samma jämrande ord: »Jag mördar mor. Jag vet att
jag dödar mor. Jag vet att mor dör. För mig finns ej
mer en lyckans dag; väl får jag fara till heliga landet,
men jag dödar min egen mor»; Hök Matts, som inte törs
lämna sitt arbete för att inte öfverväldigas af förtviflan
öfver de afresande, och barnen, som klaga: »vi bry oss
inte om att fara till Jerusalem. Vi vilja gå hem.»
Till och med slutet af denna första del utvecklar sig
Jerusalem som ett stort epos, som historien om denna
socken och hela dess lif. Man kan tänka sig att den skall
fortsätta som sådan, man kan utan svårighet räkna ut de
tre sätt, som finnas, att låta de spunna trådarna spinnas
vidare: parallellsträfvan för de båda dalfolksdelarna,
skilsmässa och ökad klyfta mellan dem, eller också de utvandrades
återgång. Men ingendera utvecklingen användes. Visserligen
följa vi utvandrarnas öden, men endast till den punkt,
att Ingmar och Gertrud och Bo resa hem till Dalarna,
så tappa vi dem, och om de kvarlämnade veta vi ingenting.
Folkeposet har blifvit novell, tråden från inledningen
om Ingmarssönerna tas opp igen, och nu få vi detta pars
historia parallelliserad med Ingmars föräldrars historia.
Dessa bönder ha släkter och ätter, och hvad som för de
stackars kavaljererna betydde mindre: släktledens
förhållande till hvarann blir ett hufvudproblem.
Det förefaller, som skulle Jerusalem ha blifvit mindre
fast i sin byggnad, som hade planen förändrats något under
utarbetningen. Detta myckna, som vi inte få veta, dessa
många människoöden, som inte fortsättas till samma punkt,
äro de släppta därför att Selma Lagerlöf inte orkat
fullfölja alla uppslagen eller därför att hon aldrig ämnat låta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
