Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Axel Karlfeldt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
Nu är som ett bud genom midnatten fore:
»Han kommer i fullhet, bereden hans feet!»
Mig är som en gudom du vore
och jag din tjänande präst.
I »Lejonets barn» har han knutit detta den kroppsliga
kraftkänslans förhärligande vid namn ur djurkretsen, och
det vidgas och växer kring dessa ättlingar af urtidens
stor-människor, hör hur de tala:
Vi ha arf af vår fader, vi ha märg af hans märg,
och en lifsglöd som aldrig blir sval.
Det förnöjer oss att vistas pä de stormdigra berg,
men vi trifvas ej i småsinnets dal.
Men denna kraftens och den oförfärade manlighetens
dyrkare äger äfven längtans klingande strängaspel. Han
är nog stark för att våga vara vek. Han sjunger om
ensamhetens tyngd och mörker, då den lycka lifvet ger endast
är en redan brusten ungdomsdröm — Sången om
Rosalind — och då allt tycks sviket eller värdelöst. Gård och
hemstam äro glömda, han är ensam, rolös vägavandrare:
Jag är en sjungandes röst på stora, tomma slätter,
där intet öra hör, där intet eko bor.
Jag är ett irrande bloss öfver Bjön i svarta nätter,
en nyckfull eld, som slocknar snart i mörkret: hos min mor.
Jag är ett drifvande blad i höstens vida rike,
min lefnad är en lek vid alla vindars kör.
Om jag stannar på ett berg eller drunknar i ett dike,
det vet jag ej, det bryr mig ej, det rår jag icke for.
Den lycka han vet vara störst, lyckan att smälta
samman med en annan människa till en enhet för lifvet, den
ser han aldrig som en personlig egendom, den är en
själarnas sång, som lifvet icke har röst att sjunga (»De tysta
sångerna»). När han vandrar sin enslighels vägar, kan
aprilkvällens bleka lius och flygande vind kalla fram i hans
sinne den hänförda bekännelsen, att intet är som
väntanstider, intet kan vara härligare än att drömma om allt det
ljufva och farliga som lifvet bär i sitt sköte; men hur
blek och spröd är inte denna lycka mot det blodfulla och
sommarvarma, som är den lefvande verkligheten! Och
hur mild hand Karlfeldt än sträcker emot det späda, hur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
