Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Axel Karlfeldt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64
Fridolin älskar dansen och den muntrande drycken,
han älskar vänner och människors barn, han är stolt öfver
sin odal, stolt öfver sitt namn, ödmjuk inför herren, sträng
mot dem som bete sig fegt eller fräckt. Han går »mea
nacken rak under hatten» i ett stort lugn, en nackstyf
envishet, när det gäller att väija sitt eget, vare sig det är
gods eller tanke. Stundom slår han på med en trumpen
och knarrig ton — hvilket visar att en smula ålder börjar
styfna hans humör. Men ännu rider han i truppen med sin
vän husaren »för Munga gård och Pungmakarbo» i en
fullkomligt storartad takt mea både galopp och traf:
Allesamman ridande män
och ingen man till fots.
Allesamman stridande män
och ingen klen till mods.
På sistone har Fridolin äfven målat en samling taflor,
Dalmålningar på rim. De äro veterligen utan förÆilder i
vår diktkonst. De efterlikna i ord de gamla målningar från
Dalom, i hvilka bibliska och historiska ämnen behandlades
på ett naivt och hurtigt sätt, men ofta rörande och
merendels dekorativt af olärda dalkarlar. De fyllde dalastugorna
med sina färgglada och i dalakostym klädda skildringar.
Karlfeldt har efterliknat den bondska tonen och målat
daladräkter på figurerna, men för öfrigt fyllt formen med sin
egen fantasis bilder. Det energiska i teckningen, det genuina
i hvarje penseldrag gör dessa Dalmålningar klassiska. Glad
och frimodig tro, okonstlad och lite tafatt fasonering, en
snabb växling af känslor och element skapar deras verkan.
Betagande fina som »Jungfru Maria» eller de prerafaelitiskt
älskliga »Ynglingen till jungfrun» och »Det är blommor på
vägen till Guds hus» stå sida vid sida med sådana hemsKt
storvulna ting som »Tecknens tid» eller groteskt komiska
som »Jonæ hafsfärd». »Tuna ting» är en historisk dikt
som väger opp hela hästlass äf prisbelönt eller annars
dokumenterad »fosterländsk» poesi, genom äktheten i sin färg
och det personliga lynne, som glöder och ropar i dess
strofer. Det är här en lika egenartad rytmik som originell syn;
polerna i hans versteknik betecknas af »Maj i Munga» med
dess läckra strofbyggnad, dess oanalyserbart ljufva, sorgsna
toner och »Tuna ting» med dess sträfva och buttra ljudfall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
