Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oskar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
75
gamle gustavianen Charles Emile BjOrnklo, hvars berättelse
om den villfarande sonen, som han inte förstår, är dråpligt
humoristisk, men ändå så smått färgad af vemodigt
förstående. Med undantag af »Kalonymos» ha alla dessa
historier en välgörande munterhet, ocn enstaka, som
»Ulrich-Theodors trolofning», fyllas till och med af rokokons
fladdrande lättsinne. Samtliga mycket intagande, täfla de om
allmänynnest med den längre nutidsberättelsen
Magistrarne i Österås (1900). Det är mig långt svårare att få
intresse för dennas hufvudperson, Erland Stråle, än för
Otto Imhoff i »Lifvets fiender», och detta beror mindre på
att hans storhet består i det oerhördt ointressanta att na
»upptäckt en germansk ljudlag» än på hans handlingslösa
vankelmod. Bokens charme är uteslutande stämningarna.
Den faller sönder i en samling pasteller, af hvilka några
besitta all den fängslande förtrollningen hos själfulla gamla
målningar, som äga både stämning af en gången tid och
en poetisk stil. Lärdom och lyrik smälta där samman i
måleriska och pärlbandslikt hopbundna miljöskildringar och
profiler.
Större och vackrare är emellertid hans prosa i de
litteraturhistoriska arbetena. Det är framförallt tre böcker,
hvilka genom sin form tillhöra den alstring, som är
föremålet för dessa rader, nämligen Från Gustaf III.s dagar
(1897), Diktare och drömmare (1898) och Svenska
gestalter (1903). Ehuru ägnade åt htteraturförklaring och
för-fattarkaraktäristik, äro de delvis rent lyriska. En sådan
djupgående och likväl alltigenom strålande fint och
behagfullt skrifven undersökning som den om Gustaf Filip Creutz
är idel konst, och jag betviflar, att Levertin någonsin
skrifvit en beundransvärdare och otadligare prosa än dess
underbart gripande afslutning. För alla aem, som tro, att
poetisk prosa är ett oting, och att sådana vetenskapliga
poem som den essän inte äro meriter, bör den vara en
styggelse. Men för alla, som ej tillhöra »vetenskapens
fariséer», är det en hugnad och en fröjd att läsa sådana
ting, genom hvilka ej »tyngdens ande» klumpar fram.
I den tillägnan, som inleder »Svenska gestalter»,
yttrar Levertin, att han funnit sig bäst vid att söka skildra
den enskilda författaren och det enskilda skaldeverket.
Det är monografin, som han helst odlar, och denna art af
litterär karaktäristik är alltför tillbakasatt och undanskjuten
i vår nuvarande litteratur för att man skulle vilja beklaga att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
