Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
Och leendet! Leendet, som grep i musklerna,
kämpade med dem, vred dem, höjde, hakade sig
fast i kramp, om ingenting annat hjälpte.
Leendet, som aldrig gaf tapt, och som aldrig segrade
fullständigt. Nästan aldrig.
Bördan blef tung till slut, och Bengt
andades hårdt. Gossen hviskade:
»Är du rädd nu, pappa?»
Ragnar kände, att armarna trycktes hårdare
kring honom, ocli han såg leendet försvinna,
sjunka ned i de djupa, svarta pupillerna, som
lingo en blåaktig glans.
Och så kom det igen; vällde upp till ett stort,
fullt öppet skratt.
»Ja, litet, litet, gossen min! Du är ju tung
som en sten. En riktig liten kvarnsten!»
Han lät gossen glida ned på golfvet.
»Nej, kallar du det här att packa? Hvar
har jag mina stöflar? Är de trasiga? Nej?»
»Ska du vara länge borta, pappa?»
> Ja. — Lofva mig nu tre ting; vill du det?»
»Det beror på, hvad det är för slag», gjorde
Ragnar en knipslug min.
»Naturligtvis, vi ska spela ärligt spel, vi båda.
Alltså numro ett: att du så sällan som möjligt
rifver hål på dig själf och på dina kläder, i
jfverens-kommet?»
»Får jag nya skor då?»
»Ja, jo det ska du få. — Och så ska du
vara snäll och artig mot faster Hanna. —»
»Det var det andra, det», anmärkte Ragnar.
»Nej det får gå för ett, de båda. — Numro
två: att du lyder din mamma i allting. Ja det
vill säga i allt, hvari en man kan lyda en kvinna.
Jag begär inga orimligheter.»
»Nej för alldeles kan jag inte lyda henne. —»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
