Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
89
Ocli så skulle Ingrid gå bakefter och se
på dem.
Nej, hon skulle inte se dem. Ilon stirrade,
stirrade. Med stjärneskimmer i Ögonen.
Om han bara kunde resa sig. Hjärtat var
sa bråkigt, och knäna så mjuka, ocli barren så
hala. Om ban hade haft den där grenen, ban
slängt ifrån sig.
»Kommer inte Bengt? Hon är orolig; jag kan
rakt inte hålla henne, om bon vill gå.»
»Jo, jag kommer ju.»
Puschl Nu gällde det att stå på benen. Hvar
var hon? Därborta: rakt fram. Han gick ju som
en soldat. En riktig lyckosoldat var han. Slogs
med djäfvulen. Och vann.
På en bred, låg sten satt: gumman; en flat
fyrkantig sten, lik ett altare. Ingrid stod bakom
stenen, sträckte sig ocli strök med tafatta rörelser
öfver hennes rygg: det var ett bepröfvadt
lugnande medel. Gumman vred långsamt på bufvut,
än åt ena sidan, än åt den andra. Hennes bleka
inne-lufts hy hade morgonkylan gett en gulaktig
rodnad. Ilon gapade gång efter annan som en
uggla, och svalde. Hon njöt af frisk luft, af
skogsdoft.
»Hon tänkte ge sig af igen, just när jag kom»,
förklarade Ingrid. »Men jag började genast stryka
henne.»
»Låt vara. Hon är lugn nu.» Han satte sig
bredvid henne. »Hon vet i alla fall att välja sin
plats, gumman. Hon har mer reda på sig, än
man tror.
Eller hur mor?» gaf lian henne en knuff
i sidan.
Som vanligt kände hon igen honom och visade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
