Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
»Är du rädd? Tror du, jag berättar lögner
for att skrämma dig? Som den andre —»
»Ä Bengt!»
»Eller är det så hemskt-, att man får igen
sina drömmar?»
Hon flyttade sig så långt ut på kanten, hon
kunde. Helst hade hon velat springa sin väg;
men vågade icke. Föröfrigt kunde Bengt ju icke
vilja henne något ondt. På sin höjd skrämmas.
»Det, är hemskare att icke få igen dem —
tyckte jag. Hvarje kväll gick jag ut till min
blomma. Lockade drömmarna, drömde.
Det var lustigt; om morgnarna nickade vi
åt hvarandra, som hederligt folk gör. Öppet och
gladt. Men i mörker smögo vi oss samman som
medbrottslingar.»
»Det var en stygg blomma.»
Barnunge, barnunge!
»Efter fjorton dagar vissnade hon. Jag
saknade icke, sörjde icke. Jag behöfde henne inte
längre. Jag skulle sjukna och jag hade sjuknat.
Den blå blomman hade gett mig feber.»
»Bengt, Bengt, nu vill jag gå hem!»
»Är du rädd för feber? Den är inte så ond.
Den dimmar för ögonen. Man ser inte riktigt
tydligt; man hör inte riktigt. Man ser och hör
annat. Man kommer bort från de andra, det är
sant. Men man har sig själf; man blir stor och
hög och klar och lugn, som en eldslåga mellan
glas. Feber ger ett ljufligt lugn.»
»Nej», sade hon häftigt. »Så bara du säger.
»Feber blir man inte alls lugn af; det har jag väl
sett på Lostman.»
»Har du själf haft feber?
»Bara en gång, men det var visst inte
mycket» — Eller kanske han menade något annat?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
