Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
83
Hon rodnade, Kn plågsam nyfikenhet tvang henne
att snegla på det stora, skäggiga ansiktet, som
låg där uppåtvändt, kisande mot dagern. En
ungdomlig, glupsk förvetenhet sköt upp hastigt som
en förtrollad växt, sög hennes blod, sög hennes
tankar, vräkte undan sömn, vräkte undan blygsel.
Hvilken underbar feber! Feber, som ger lugn.
I >en hade bränt henne: hon måste veta.
Med en hastig, obehärskad rörelse vände bon
sig mot honom, lutade sig öfver honom, lade
händerna på lians bröst.
»Bengt — Bengt? »
Han måste förstå henne. Hon kunde icke
säga det, icke fråga med ord. Han måste förstå
henne.
»Du kväfver 111ig!»
Med ett hårdt grepp ryckte ban bort hennes
händer från sitt bröst. Han drog sig längre upp
på stenen, satte sig bakåtlutad stödjande på
händerna bakom ryggen.
»Hvarför gick du inte hem? Hva har du
här att göra? Hos den bär; hva har du med
henne att göra? Allt sånt är mitt. Löjliga och
fula blommor, de är mina. Hva rör det er, att
de är löjliga och fula? .Tag talar aldrig om dem:
jag visar dem aldrig.
En gång talade jag om den blå. Den dök
upp i minnet och gjorde mig ursinnig. Jag fick
för mig, att den där blomman, jag nickat åt om
dagarna och kysst om nätterna, att den gett mig
feber. Jag fick lust att göra henne ondt, att
förtala henne. Då tog jag min gosse på knä och
berättade en saga. Om mannen, som förhäxats
af blommor. Allt möjligt ondt ville jag säga om
dem. Men när jag slutat, afskydde gossen mig —
mannen. Han hade trampat ned blommorna. Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
