Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
Han höll inne och reste sig i sadeln.
Furstekedjan lyste öfver hans skuldror och bröst.
— Nu, Barrelen, är tid att anfalla. Och minns,
att den, som skonar, blir icke skonad!
Hans stämma var lugn, den hade en torr
och klar klang, som kom de gamla knektarna att
spritta till.
— Furst Virior, mumlade de, — vi känna
furst Viriors röst. Se, se! Hans ögon äro stora
och stela och glänsande och öfver dem ligga de
sammanväxta brynen, breda och jämna och svarta
som en likkista. Vi känna furst Viriors son.
Och då de unga gloparna fingo syn på den
glänsande kedjan, blefvo de glada som skator och
skreko för fulla halsar.
— Fursten! Fursten! Vårä furste! Till strids!
Nu, ni förbannade matretter, ska vi elda under
pannan, så det fräser!
Solivro hörde dem icke. Han vinkade åt
Barrelen, och följd af Sorrel och jägarna, sprängde ban
bort mot matretterna, kastade sig in bland de
tjutande mördarehoparna.
Han sökte; han trängde sig fram genom de
hvirflande massorna och sökte. Stora, strida droppar
började falla. De vattenrika molnen kastade sig
ned öfver elden, som med ett rasande tjut slöt
dem i sin glödande famn. Och i denna
omfamning föddes ett tjockt, kväfvande mörker, som
vältrade fram öfver slätten.
Solivro sökte. Hans häst hade stupat under
honom, och Sorrel, som fattat hans arm för att
hjälpa honom upp, hade fallit död vid hans sida.
Men han ryckte sig lös från den dödes grepp och
snubblade fram öfver vältrande och skrikande
kroppar. Röken förblindade honom, dånet bedöfvade
honom, men ban upphörde icke att söka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
