Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - E. S.: Nytestamentliga anmärkningar - 3. »Den fader, af hvilken allt hvad från fader kommer i himmelen och på jorden har sitt namn»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grad än i fråga om de profana, jordiska πατριαί; men detta gör
intet intrång i det faktum, att öfverallt, där det finnes en πατριά
detta begrepp har sin norm i Guds egenskap såsom πατήρ».
Detta anförande innehåller tvifvelsutan mycket, som är
riktigt och väl sagt. Men i ett viktigt afseende torde Haupt
icke ha träffat det rätta. För det första är det icke troligt,
att Paulus i den ifrågavarande utsagan skulle ha talat om πατήρ
och πατριά i två olika betydelser, om πατήρ i andlig betydelse,
om πατριά i naturlig mening, så att hvarje naturlig gemenskap
af afkomlingar från en fader har sin grund i förhållandet mellan
människor, som stå i en rätt ställning till den andlige Fadern,
Gud. Vidare nödgas H. i uttrycket ὀνομάζεθαι inlägga en mening,
som det svårligen kan ha. Verbet ὀνομάζεθαι betyder helt
enkelt: kallas, erhålla namn, ej: ha sin urbild uti något. Och
aposteln tänker sannolikt på de många folk och stammar, som
historiskt existera under bestämda namn i världen. Alla dessa
olika nationer och folk ha från den πατήρ, som han talar om,
fått de namn, hvarunder de uppträda i historien. Paulus tänker
icke, såsom Haupt menar, endast på deras egenskap af
släktförbund (πατριαί). Så har ock den obestridligt störste exegeten
i det förra århundradet, von Hofmann, riktigt förstått stället.
»Aposteln tänker, då han skrifver ὀνομάζεθαι, icke på ett namn,
som är gemensamt för alla släkter, utan på de namn, genom
hvilka de skilja sig från hvarandra, med hvilka de hvar för sig
och för att skiljas från hvarandra benämnas, och detta ej i
andlig bemärkelse — hvilket ej ligger i orden — utan med
hänsyn till det vanliga bruket.»
Med andra ord vill detta säga, att tonvikten i satsen ligger
på relativuttrycket ἐξ οὐ: det är från den Gud som Paulus
förkunnar, som hvarje folk och släkt har sitt namn, därför att
han är den ende sanne Guden.
Detta stämmer med hela tankegången på stället, där det —
äfven enligt Haupt — är fråga om en motivering af Pauli
särskilda uppgift såsom hedningarnas apostel eller om
hednafolkens delfående af Guds rike. Därför att Fadern i himmelen
också är deras Gud, alltså äfven fader till läsarne af detta bref,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
