Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - E. S.: Nytestamentliga anmärkningar - 3. »Den fader, af hvilken allt hvad från fader kommer i himmelen och på jorden har sitt namn»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beder han, att hans uppgift såsom hedningarnas apostel måtte
varda uppfylld jämväl med hänsyn till dem (jfr. v. 16 ff.).
Men hvarför uttrycker sig Paulus på detta sätt: »den fader,
af hvilken hvarje πατριά har sitt namn»?
Därpå har, såvidt oss kändt är, ingen nytestamentlig
kommentar sökt gifva något svar. Och skälet därtill torde ligga
däri, att det är först ett närmare studium af Gamla testamentet
och den historiska utvecklingen af Israels religion som kan ge
en rätt föreställning om denna sak.
För gammalsemitisk och gammalisraelitisk uppfattning är
samhörigheten mellan medlemmarne af ett folk ytterst beroende
på släkts- eller blodsgemenskap. Detta framgår tydligt af
urhistorien i Genesis och af flera drag i patriarkalhistorien. Denna
tro var så stark, att äfven förbund och fördrag mellan folk
uppfattades såsom genealogiska förhållanden, hvarpå bl. a.
folktaflan i Gen. 10 kan ge bevis. Denna släktgemenskap, vare sig
den nu var verklig eller blott fingerad, kom till uttryck på många
sätt; så i blodshämnden, som ålade hvarje medlem i en stam
såsom en helig plikt att hämnas en annan medlems död, så ock
vid de gemensamma offren, som uppfattades såsom sakramentala
måltider, i hvilka stammens eller folkets gud jämväl tänkes
deltaga. Ty på detta stadium har hvarje stam sin gud, som tänkes
såsom dess fader. Och hela gudsdyrkan gick ut på att bibehålla
och ytterligare stärka detta band mellan guden och stammen.
Sålunda blir detta band på samma gång en religiös gemenskap.
Israels Gud står visserligen redan från början högt öfver
de andra gudarne, därigenom att förhållandet mellan honom och
folket icke är ett naturligt förhållande, såsom fallet är mellan
de andra folken och deras gudar. Men han gäller icke dess
mindre såsom dess fader, och Israel är hans först födde son
bland folken.
Lika många stammar eller sådana andliga släktförbund som
det fanns, lika många stamgudar fanns det i världen. Äfven
för Israels andliga åskådning voro dessa stam- eller folkgudar
länge en verklighet, hvarom detta folks starka frestelse till deras
dyrkan bäst vittnar. Men så småningom, framför allt genom
de store profeternas predikan, växte Jahve i höghet och majestät,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
